62
Maria wid Tjugo år.
Hur underlig är jag till sinnes i dag!
Re’n qvällen är nära,
Men ännu den kära,
Den dyra och älskade vandrarens drag
Ej synts mig i dag.
O. månne han glömt mig? Dock nej, ack! han kan
Ej älska en annan;
Den höghvälfda pannan,
Der äran sitt kungliga högsäte fann,
Ej böjs för en ann.
Han kan icke glömma sin längtande mö,
Sin väntande flicka,
Som endast vill blicka
På honom, den öppna och fasta, och dö
Som bölja på sjö.
Men säg mig, du vestan, som susar förbi,
Hvar kan han väl vara?
O, svara mig, svara!
Du suckar: lägg endast ett ord deruti
Och sen är du fri.
Du blåögda bölja, nå svara mig, du!
Om icke på färden,
Kring sundet och fjärden
Du sett den, som röfvat mitt hjerta ännu —
O, svara mig du!
