Den här sidan har korrekturlästs
87
Glad vände nu riddarn tillbaka så huld,
Bortlade sitt harnesk och hjelmet af guld:
«O, flicka! o, tro väl en fjunhakad vän,
Men ej att han kommer fjunhakad igen.«
«O, känn här din älskling från barndomens år,
Med starkare stämma och mörkare hår.«
«Gud, Hugo!« hon stammar, och föll i hans arm,
Med läpp emot läpp och med barm emot barm.
