Den här sidan har korrekturlästs
73
Hon flydde alla; var ständigt inne;
Men i sitt sinne
Hon firar ofta, i minnets verld,
En himmelsfärd.
Uppå ett guldmoln hon tror sig vara,
Med Fredrik fara
Från rymd till rymd, genom ljusets elf,
En stjerna sjelf.
Hon tror sig sitta, den liljeblida,
Vid Fredriks sida.
Hon trycker honom, med trofast arm,
Till trogen barm.
Men när hon sedan ur drömmen vaknar
Och honom saknar,
Då stirrar hon, och hon brister ut
I gråt till slut.
Hon bortdör sakta. Dess bröst och hjerta
Förtärs af smärta.
Blott tvinsjuk oro, i svepning klädd,
Står vid dess bädd.
Det finns ej qval, fast hon ej det sade,
Som hon ej hade.
Som i dess bröst icke byggt sig bo
Med örneklo.
4
