Förlåt det dunkla! Dunkel är man ofta,
Ty man till stoftet hör;
Fastän på skyn de ljusa liljor dofta,
Så ligger dimmigt jordklot nedanför;
Och knappast solen ned i vestern går,
Förr’n natten ut sin mörka mantel slår.
Och svärmar jag — hvad mer? Naturen härmar
Jag troget blott deri!
När vintern flyktar och sig våren närmar,
I minsta yttring då — hvad svärmeri?
Den har en aning för hvar väckt minut,
En dröm för hvarje ros, som spricker ut.
Men se mer djupt än blott på ytans glimmer,
Låt den ej locka dig!
Se ej på bilderna kring husets timmer,
Men in i husets pelarsalar stig;
Måhända finnes der en skatt, mer stor:
I borgens inre borgens ande bor.
Dock yttre prakten? Ja, den hör den inre
Väl som en blomdrägt till;
Men för ett större, är dock den ett mindre,
Och blott det större jag dig gifva vill;
Ja, ack, det största! Om jag ägde blott —
En stjernekrona och ett stjerneslott!
