synes ha vållat en utomordentlig uppmärksamhet inom studentkåren och gifvit anlednig till otaliga meningsyttringar och debatter man och man emellan. Då man emellertid på många håll fullkomligt missuppfattade nationens mening och till och med tolkat denna därhän, att det vore meningen »att gifva Universitetets Rector en otillständig tillrättavisning», tog nationen sin skrifvelse tillbaka och nöjde sig med att i sina protokoll gifva uttryck åt sin egen oförgripliga mening.
Något skandinaviskt studentmöte kom icke heller det året till stånd. Om skandinavismens senare öden är här icke platsen att utförligare orda. Omnämnas bör kanske, att den nordiska festen instiftades nu och är att betrakta som ett led i den skandinaviska rörelsen. Den hade norrmännen till upphofsmän och accepterades sedan tacksamt af svenskar och danskar. Äfven i dessa års ofta återkommande karnevaler och majfester illustreras de skandinaviska tankarna, och äfven på nationssalarna brinner rökelsen i både tal och sång. I året 1848 fick rörelsen sitt elds- och bloddop. Den stod profvet ännu då, men ju längre fram vi komma i tiden, desto svårare blir det att hålla kvartetten ihop, och musiken ljuder nog ibland äfven för icke öfverförfinade öron skärande disharmonisk. Särskildt upsaliensarna lärde sig väl aldrig riktigt att göra musik efter danska noter. Sedan entusiasmen svalnat, blef det plats för ett mer kritiskt och nyktert bedömande, och de nordiska festernas långa rad, åtminstone i senare år, äro knappast annat än försök till rättfärdigande af forna ståndpunkter. Så snöpligt slutar hela denna glansfulla æra i svenskt studentlif, som bär skandinavismens namn. Men ännu träffar man här och hvar i svenska bygder en och annan gammal grånad student, som bland sin ungdoms minnen med rörande pietet gömmer någon souvenir från studentmötenas
