en stadgad öfvertygelse om nyttan af konventernas bibehållande, visade dock den öfver denna fråga slutligen anställda omröstningen det märkliga resultat, att 47 röster mot 32 uttalade sig för motionens antagande.» Emellertid tycks man ha gått något för brådstörtadt till väga, ty redan 1852 väcktes af magister U. Floderus förslag om, att disputationsöfningarna på nytt skulle upptagas. En tremannakommitté tillsattes för att utarbeta ett förslag i frågan. Hufvudpunkterna i detta förslag, som af nationen antogs den 14 februari 1853, är i korthet följande.
Disputationer hållas hvarje helgfri lördagseftermiddag kl. 5 med undantag för maj och december månader. Ett särskildt talöfningsutskott om tre personer utses, till hvilket landsmännen äga rätt att ingifva förslag å ämnen, lämpliga till ventilation. Förslagsställaren skulle så i ett kort föredrag inleda sin fråga, hvarefter diskussionen häröfver skulle börja. Till att leda disputationen skulle för hvarje gång utses en ordförande, som ägde att vid diskussionens slut i korta drag göra en sammanfattning däraf.
Det nya i förslaget är alltså för det första, att det nu helt öfverlämnas åt den enskilda frivilligheten både att inlämna teser och att i disputationen deltaga. Vidare har man helt och hållet strukit den från de gamla latinska disputationerna kvarlefvande ordningen med præses, respondentes och opponentes. Talöfningarna ha närmat sig formerna för den moderna diskussionen. Redan år 1843 hade man beslutat att åt hvarje termins slutlandskap förläna en högtidligare prägel genom ett föredrag eller tal. 1844 bestämmes detta så, att yngste seniorn vid detta tillfälle skulle tjänstgöra som talare. Att denna bestämmelse efterlefdes, vakade man strängt öfver. Då sålunda kandidat von Zeipel 1851 begär, att få sitt seniorsföredrag uppskjutet
