beslut, som knöts samman med det förra, nämligen att minimiantalet af seniorscorpsens medlemmar skulle ökas till tio, hvaraf minst fyra borde tillhöra nationens »verkligen studerande medlemmar, som ännu ej absolverat sin akademiska kurs», och att för motverkande af den högre röstskalans verkningar endast de tio äldsta seniorerna skulle vid voteringar äga tre röster, medan de öfriga i likhet med juniorerna fingo åtnöja sig med endast två röster.
En god inkomstkälla ägde nationen fortfarande i sitt hus. Nedre våningen var under en tid uthyrd åt Oscar Arpi och adjunkten von Zeipel samt från år 1848 äfven åt den nybildade studentföreningen. Ännu bodde icke vaktmästaren i nationens gård. Men 1853 föredrager kurator en från vaktmästaren inkommen skrifvelse med anhållan om att »mot skäligen nedsatt hyra» erhålla boningsrum i nationshuset. Nationen, »som erkände den obestridliga nytta ett dylikt arrangement skulle medföra i den noggranna uppsikten och större omvårdnad om nationens gård och egendom», ville för sin del till detta ändamål anslå den på nedre botten åt gården vettande tripletten. Det visade sig emellertid icke lämpligt att inreda dessa rum till vaktmästarbostad. En landsman Johan Bernhard Hörlin inkom till landskapet den 15 februari 1854 med en skrifvelse, hvari han föreslog, att i stället för den tillämnade tripletten skulle åt vaktmästaren upplåtas det i samma våning befintliga köket med enkelrum, utgörande en del af den våning, som von Zeipel bebodde. »Dels skulle nemligen efter Hörlins tanke svårigheter och stora kostnader uppstå vid en spisels uppförande i något af triplettrummen, dels skulle tvenne hushålls inhysande i nationshuset möjligen förorsaka trassel och oenighet med anledning af den kända bristen på tillräckliga uthus» (sic!). Det beslöts alltså i
