Innan vi släppa den synpunkt, under hvilken betraktelsen al vår nations utveckling under den Mestertonska tiden först faller, måste ytterligare några ord ägnas åt det intellektuella lifvet inom nationen. Sin gamla uppgift i detta stycke har nationen icke släppt, äfven om den ej spelar samma behärskande roll nu som förr. Disputationsöfningarna ha vi redan ägnat tillbörlig uppmärksamhet, det återstår oss endast alt nämna, att de i midten af 80-talet synas ha försvunnit, och någon talöfningsledare efter 1886 har näppeligen utsetts. En upplänning, som under 80-talets år inlade mycken omsorg om talöfningarnas bibehållande, var kand. S. Gyllensvärd. Men ännu länge gäller den gamla stadgan, att landsman för erhållande af kollektstipendier måste genom skönlitterärt och vetenskapligt författarskap dokumentera sig. Den 4 december 1863 tilldelas Tycho Tullberg ett kollektstipendium för ett skaldestycke, benämndt »Richard Lejonhjertas död». Åtskilliga andra, mindre betydande, skönlitterära försök, som att döma af titlarna varit efterklangspoesi i indianböckernas stil, passera i protokollen utan att dock vinna åsyftade resultat. Det finns däremot i nationens arkiv åtskilliga vetenskapliga afhandlingar, som inge oss en hälsosam respekt för gedigenheten och den exakta noggrannheten i dessa tiders vetenskapliga själfstudier.
En intressant, icke oäfven kyrklig tidsbild ger oss den förut nämnde A. F . Åkerberg i en skildring af de religiösa rörelserna i vårt land under 50-talets upprörda år. Ludvig Annerstedt inlämnar 1858 en för lekmannen fullkomligt obegriplig, men säkerligen mycket lärd och skarpsinnig diskussion af kurvan y4 - x4 - 2x2y2 + 2x = 0.
Claes Annerstedt, den blifvande historikern, sysslar i en odaterad uppsats med frihetstidens partistrider, och hans yngre, alltför tidigt af döden skördade broder
