154
se, hur där såg ut. I förbigående kan läsaren gärna lägga märke till den i förstugan upphängda lyktan, som vid kvällens inbrott kastar ett sagolikt och fladdrande ljus öfver det nakna stengolfvet. Också bör han gifva akt på de i trapporna och i nedre förstugan befintliga brandämbaren, yxorna, handsprutorna, öskaren, brandsåarna, svabbarna med flera ting, som till en respektabel eldsvåda höra. Ändtligen komma vi ut på gården. Den torde under 1850-talet ha varit omgifven af ett på stenmur uppbyggdt järnstaket, som om kring år 1860 ersattes med ett högt träplank, samtidigt som de nya uthusen åt Sysslomansgatan uppfördes. Om någon nationsträdgård före denna tid kan man icke tala. En mer eller mindre ovårdad berså fanns där, och här och hvar stodo några gröna soffor samt en hel del gungbräden, på hvilka nationens yngre och upptågsfullare medlemmar säkerligen icke underläto att roa sig. År 1860 anlades emellertid den nya trädgården, som invigdes år 1861 med den redan i början af detta kapitel omnämnda högtidligheten. Länge hade nationshuset fått vänta på en välbehöflig reparation. I det längsta drog man sig för de stora kostnader, som en sådan skulle draga med sig. När blottorna och bristerna blefvo alltför i ögonen fallande, vidtog man mer eller mindre provisoriska åtgärder, men till någon genomgripande restaurering kom det aldrig. Däraf också de ovanligt många reparationer, hvarom protokollen från denna tid bära vittne. Det må vara nog för oss att i största korthet omnämna de tre viktigaste, som företogos åren 1864, 1871 och 1883.
Vid den första af dessa reparationer sattes först och främst nationssalen i bättre skick. Tak och väggar oljemålades, och de förut omnämnda väggfasta träbritsarna fingo en stoppning. Dessutom anskaffades en ny teaterscen jämte åtskilliga nya teaterrekvisita. De tre små
