188
oktober tillträdde Tullberg sitt inspektorat. Måhända föresväfvade honom då samma tankar och minnen som de, åt hvilka han redan år 1876, som nyvald hedersledamot af vår nation, gifvit uttryck:
»Jag minns hur vi i munter ring
oss samlade ibland
och slefven slängdes laget kring
och slogs mot bålens rand,
så skämtet gnistrade därvid;
det var en munter tid.
Åt glädjens gud man offer göt
och slöt fostbrödralag,
och om från hjärtat blod ej flöt
det slog dock friska slag,
och kinden brann och ögat brann
och bålens hölja rann.
Jag minns så mången mystisk stund
vi stodo kring brylån.
’Se purpurskyn’ af hjärtats grund
då steg likt åskans dån.
Hvem kände ej i bröstet då
en flammande brylå!
Men hvarför orda blott om dar,
som flytt med skämt och fröjd.
Än bor i hjärtat glädjen kvar,
än är ej ryggen böjd,
än ser jag glad mot 'purpurskyn’
i glöd ’vid österns bryn’.
