Karl Österberg, V. Ekberg, L. Åkerlund och A. Egerström. En sådan sångartid som under de åren har väl icke nationen haft sedan 40-talet. Äldre Upsala-studenter veta ännu att berätta om den oförliknelige Villehad, när han på nationsgaskarna, elegant draperad i pianofilten, under stormande bifall föredrog sina bravurnummer, »Rhenvinets lof» (alltid på tyska) eller kanske hellre den roliga parodien »Hvem sjöng jag för» (ur Klosterrofvet). Det var gifvetvis aftonens största nummer! Det hade ropats på trubaduren hela kvällen, och rätt hvad det är så går Ruben Liljefors, kapellmästaren, bort till det gamla gula pianot och slår an några preludier. I en hast har Villehad ryckt till sig pianofilten, kastat den öfver skuldran och står färdig att rycka in.
Det blir dödstyst i salen, och trubaduren sjunger:
»Hvem sjöng jag för
med matsäcksskrin i handen
och lutan gömd uti ett skinnfodral?
Jag vandrade kring alla Svealanden
blott för att söka mig mitt ideal
och när min sista ostkant re’n jag gnagit
och mina sista slag på lutan slagit,
jag fick en korg med bröd och skinka i —
men allt det där är nu förbi, förbi.
Hvem led jag för,
jag älskade en tärna
och smög en kväll till hennes jungfrubur
men fast hon tog emot mig gärna,
hon denna kväll var fasligt tvär och sur.
Då hördes plötsligt svärfars steg i trappan,
och till sitt folk han skrek: ’Nu ska vi nappa’n
Ja, han skall grundligt genompryglad bli’ —
men allt det där är nu förbi — förbi.»
