214
visade det sig, att det första i en hast uppgjorda restaurationsförslaget icke var tillräckligt. Det hela var så bräckligt och murket, att det hart när kan betraktas som ett under, att icke hela huset långt före detta störtat samman. Det blef ingen annan råd än att, när man nu var i farten, så godt som bygga om det hela. Det arbetades raskt under terminen och sommaren, och Carl XII:s dag. den 30 november, ägde den högtidliga invigningen rum, en fest hvars make aldrig skådats inom dessa väggar.
Under åtskilliga veckor hade festkommitterade — förste och andre kurator, Dick Berling och Sam Annerstedt — legat i som för brinnande lifvet. Inbjudningar till festen hade utsändts till hedersledamöter, gamla landsmän och andra landet rundt, och från alla kanter strömmade jakande svar in.
Den stora dagen är inne. Festdekoreringen är färdig, placeringen vid bordet, tack vare statskalendern och landshöfding Bråkenhielm , som i kvistiga fall tillfrågades, all right, i trapporna och smårummen trängas frackklädda landsmän med hvarandra, och här och hvar skymta kuratorernas af nattvak och nervositet bleka ansikten. Endast en bibehåller sitt af naturen medfödda olympiska lugn, och det är Sam Annerstedt. Framemot 12-tiden på middagen börja gästerna anlända. Marskalkarna stå redo, och allt går, som det skall. En så illuster samling, som den dagen skådades på Uplands nation, har säkerligen hvarken förr eller senare varit sedd där. Kraschaner och briljanter trängas om hvarandra, och i festförsamlingen ses icke mindre än fem serafimerriddare. I en sådan glans blekna själfva ärkebiskopskorset och den gyllene rektorskedjan. Programmet för själfva invigningsakten var enkelt, men solidt och värdigt. Sällan har väl Uplands söner i så hög grad känt stolthet och glädje öfver den
