22
Förhållandet mellan inspektor och landsmän blef väl, i samma mån som de senares harm öfver den olyckliga utgången af förra inspektorsvalet lagt sig, allt bättre, men till någon djupare förståelse kom det nog aldrig. Märkligt nog har också inspektörs död fått passera utan de sedvanliga hjärtliga minnesorden i nationens protokoll. Efter Drissel valdes teologie professorn, sedermera biskopen i Skara, Sven Lundblad, som var Roslags nations inspektor mellan åren 1823—1829. Hans inspektorat hälsades med synnerlig glädje af landsmännen, och under denna korta period synes nationen verkligen hafva uppleft en ny blomstringstid. Om man under sådana förhållanden, åtminstone under vissa perioder, med fog emellanåt kan tala om en fullt märkbar »olust» inom nationen, så är det mindre underligt. Det är en ständig klagan i protokollen öfver att nationskonventerna voro så fåtaligt besökta. Särskildt har detta varit fallet under Drissels inspektorat, då stränga bestämmelser upprepade gånger utfärdades mot dem, som utan giltigt skäl uteblefvo från konventen. 1813 går man t. o. m . så långt i sin rigorism, att man beslutar, det landsmän, som utan orsak tvänne gånger bortovarit från landskap, skulle ur nationen strykas. Vid samma landskap — den 10 april 1813 — då den kritiska spänningen i förhållandet mellan inspektor och landsmännen synes hafva nått sin höjdpunkt, anser sig inspektor »till ordningens vidare befästande» nödsakad att föredraga vissa capita ur nationens constitutioner, nämligen sådana, »som ansågos mest nödiga för Nationen att känna, neml. innehållande Nationens pligter emot Inspektor, böter utsatte för begångne oartigheter mot Högst densamme, Curators skyldighet att föregå med godt exempel, juniorernas pligt all hålla sig inne om nätterna m. m . hvilket alt Nationen i allvarligt betänkande tog för att hafva det i beständig åtanka».
