44
han sakta bort, och den 7 oktober 1826 äro landsmännen samlade för att af kurator få mottaga underrättelsen om »att nationens högt älskade Inspektor samma dag på morgonen lämnat detta jordiska». De uttryck för nationens sorg, som stå nedristade i det af svart sorgkant omramade bladet i protokollsboken för nämnda dag, få en personligt äktare ton än alla liknande: »Hvad den Bortgångne för hvarje landsman enskildt hade varit, derom vittnade vältaligare än alla ord, den djupa smärta som härvid ur hvarje öga talade sitt stumma språk, derom vittnar den saknad som den ömme och nitiske faderlige vårdaren, hjälparen och rådgifvaren i tacksamma ynglingars hjertan outplånligen qvarlemnat. Hvad han i 30 år för Uplands nation varit derom vittna rikligen dessa blad, hvilka förvara vårt samfunds minnen, och deribland så många dyrbara af den oförgätliges utomordentliga frikostighet och nitfulla omsorg för dess väl.»
När testamentet bröts efter den bortgångne, fann man, att den hjärtegode gamle professorn äfven där ihågkommit sina landsmän. Det innehöll nämligen en testamenlarisk disposition af 2,200 Rd. b:co till stipendiefonder för Uplands och Västgöta nationer, hvilkas inspektor han varit. Efter Winbom valdes domprosten, teol. professorn Sven Lundblad, sedermera biskop i Skara, till inspektor för nationen. Som en egendomlighet kan nämnas, att hittills hade sedan 1678 alla nationens inspektores varit teologer med undantag af en enda, Upmark-Rosenadler. Och från Olof Celsius dagar 1717—1756 hade de också med ett undantag varit domprostar. Winboms företrädare som Uplands nations inspektor var den originelle domprosten Johannes Låstbom mellan åren 1789—1797. Det är han, som anlagt alléerna i Odinslund, hvilka herdeminnet[1] med en släng af godt humör kallar hans opera
- ↑ Upsala ärkestifts herdeminne III, s. 267.
