50
egendomlige mannen var, som bodde därinne. Vi ha redan gissat hans namn. Det var professor Israel Hwasser.
Israel Hwasser hör till de mera representativa gestalterna i denna tids akademiska Upsala. Ehuru han icke ägde en Geijers monumentala storhet eller en Atterboms glittrande älskvärdhet, täflade han dock segerrikt med dem bägge om den studerande ungdomens tillgifvenhet och beundran. Att gå på Hwassers föreläsningar öfver medicinens historia torde en tid ha varit lika populärt som att bevista Geijers och Atterboms; och en fest var det alltid, när man vid någon akademisk högtidlighet, t. ex. vid promotioner och rektorsombyten, fick höra Hwasser hålla ett af sina stora tal. Som vältalare är Hwasser en bland vårt lands allra främsta. Det var vältalighet i ordets gamla klassiska mening. Periodbildningen och de långa satserna svara väl närmast mot äldre retoriska ideal, men det är samtidigt en egendomligt personlig glans öfver Hwassers tal, som gör dem helt modärna. Bilderna äro med omsorg valda och gå gärna i öfverensstämmelse med mannens hela kynne i mörka färger. Det är något byronskt öfver honom, äfven som talare. På en sak kunde man aldrig tvifla, när man hörde Hwasser tala, det var på hans hjärtas varma hängifvenhet för studenterna. För ungdomen brann han, svärmade han, och vänskapen dyrkade han. Han var medveten om sitt inflytande öfver de ungas hjärtan, och han uppfattade sin ställning nästan som profet och ledare i stort. Och han fann hvad han sökte.
Ungdomens tillgifvenhet vann han i rikaste mått, »icke såsom ett tillfälligt högtidsoffer utan såsom en ständig kungsgärd».[1] Som personlighet gick Hwasser sin egen, med åren allt ensammare väg. I striden om
- ↑ C. W . A. Strandbergs inträdestal i Sv. Akademien 1862.
