XII. Bluff.
Endast med knapp nöd lyckades Pablo Estella komma undan med sina gendarmer, detta tack vare det inbrytande mörkret, som gjorde det omöjligt för Salandra att fortsätta förföljandet.
Styrman Bills omdöme om de mexikanska gendarmerna hade visat sig fullt riktig. De voro allesammans fega stackare, var och en rädd om sitt eget skinn. Om Estella måst fly under full dager, hade han säkert fallit i banditernas våld ty hans män grepos av panisk förskräckelse, när de kommo ut på öppna fältet, och kulorna började vina kring öronen på dem. Först när man kommit i säkerhet och icke behövde frukta vidare förföljelser, lyckades Estella åter ordna sin trupp.
Han var utom sig av förbittring, men ville ej läxa upp dem, eftersom det var han själv, som givit befallning om återtåg. För övrigt kände han dem ju förut — endast genom en säker överrumpling skulle han ha vågat hoppas att kunna övermanna Salandra och hans band.
Men någon avledare måste han ha för sin harm och missräkning. En sådan fann han i sin fånge.
Så fort truppen slagit läger på en öppen plats inne i skogen, eldar blivit tända och vaktposter utställda, befallde han att fången skulle föras fram till honom.
Pedro Imanez höll sig ett stycke bakom honom, då han hörde befallningen. Nu skulle han väl få ett tillfälle till hämnd, hoppades han.
