118
»Så där ja», sade styrman Bill med belåten min och sträckte ut sig på marken. »Ta nu hit några filtar… det ser ut att bli kallt i natt!»
Även denna hans begäran villfors ögonblickligen. De båda fångarna rullade in sig i filtarna och somnade snart. Det hade varit en ansträngande dag, och det var skönt att äntligen få en smula vila.
Willy sov tungt och utan drömmar som ett barn. Han vaknade ej förrän i gryningen morgonen därpå. Bill låg fortfarande inrullad i sin filt och snarkade.
Just som Willy satte sig upp, såg han Salandra komma fram mellan klipporna åt stranden till och styra kurs rakt emot honom.
»Vakna Bill», sade han och rörde vid sin väns axel. »Nu kommer han!»
Styrman Bill satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen, medan han grymtade någonting om det otillständiga i att komma och väcka hyggligt folk »mitt i natten.»
Salandra kom fram och ställde sig med korslagda armar framför de båda fångarna. Några av hans män hade också närmat sig för att få vara med om, vad som nu skulle hända, men han skickade bort dem med en vink.
»God morgon, general», sade styrman Bill i godmodig ton. »Redan i farten så tidigt? Jaja, morgonstund har guld i mund, säger ordspråket, om också inte guldgruvor. Hur står det till så här på morgonkvisten?»
»Det är inte tid att skämta nu», sade banditanföraren bistert.
»Ajaj, står det så till med humöret!» utbrast Bill i samma ton som förut. »Vad är det, jag alltid har sagt… man skall vara mycket noga med, med vilken
