kring, fanns det kanske en viss utsikt till att styrman Bill skulle ge vika.
»Tre timmar har ni på er», sade han, svängde sig om på klacken och lämnade de båda fångarna.
»Den skurken», mumlade styrman Bill med dyster min. »Nåja», tillade han och ryckte på axlarna, »sådant är livet. Men vem kunde ana, att du skulle sluta dina dagar i galgen, min käre Bill»
»Det får inte ske», utbrast Willy förfärad. »Gå med på hans förslag, Bill, jag ber dig om det. Jag avstår gärna från gruvan… vad har jag för glädje av pengar, om jag skall få dem till ett sådant pris. Jag kommer aldrig mer att tänka på kartan, om ni inte ger med er.»
»Jag bryr mig inte heller om pengar», svarade Bill lugnt. »Men du hörde själv: En man… ett ord! Han hade alldeles rätt i, att det har varit mitt rättesnöre under hela mitt långa liv. Jag har i alla fall inte lång tid kvar att leva, och jag kan lika gärna sluta i dag som i morgon. Jag skulle inte känna någon glädje över livet, om jag köpt det på bekostnad av min heder.»
»Men…» började Willy snyftande.
»Var inte ledsen, min unge vän», fortfor styrman Bill allvarligt. »Det är inte så förfärligt, som du tycker nu. När du blir lika gammal som jag, så hoppas jag, att du kommer att tänka på samma sätt som jag nu. Om det inte händer någonting under de här tre timmarna, så är det slut med gamle Bill. Det är ingenting sorgligt, för han slutade sina dagar med den tillfredsställelsen, att han alltid varit en karl… en karl, förstår du. Hellre dö som en karl, än leva som en pultron och en lögnare!»
»Men… det får inte ske!» utropade Willy.
»Det ligger inte i vår hand att avgöra», sade styrman Bill stillsamt, »Om min timme är slagen, så kunna
