158
»För att inte tala om Pedro Imanez», ifyllde Willy skrattande. »Och så förstås er båda», tillade han i allvarligare ton,
»Där ser man», sade styrman Bill tankfullt. »Människan spår och Gud rår. De där onda människorna, som ställt till så mycket oreda och ofog här i världen — de gjorde ändå nytta till slut, mitt under alla sina illdåd. Och därför står jag fast vid, vad jag alltid sagt… man skall aldrig ingripa i världsordningen. Det skulle aldrig falla mig in att ta en människas liv utan tvingande nödvändighet.»
»Skall du nu återigen dra fram den där gamla historien», utbrast Jim Blasco en smula förargad. »Jag undrar, var du skulle ha varit vid det här laget, om…»
»Nu begriper jag alltsammans», avbröt honom Willy ivrigt.
»Vad då?» frågade styrman Bill, som inte gärna ville tvista med sin vän Jim.
Willy hade studerat kartan, men de båda andra talade.
»Jo», sade han, »nu kan jag se, vad som stått i det här hörnet och som ingen kunde tyda.»
»Vad står det då?»
»Totempass», svarade Willy.
»Vad betyder det?»
»Det betyder just Dödspasset på tyska», svarade Willy. »Här är det!»
»Ja, det är inte svårt att begripa», brummade styrman Bill. »»Men nu måste vi traska i väg till Vuarico», tillade han och vältrade med Jims hjälp tillbaka den tunga stenen. »Du får använda apostlahästarna nu, min gosse, och det blir en svår vandring, men om jag inte spår galet, så dröjer det inte länge, innan du kan åka samma väg efter fyrspann.»
