56
ni hade lämnat kartan i Vuarico, så skulle ni naturligtvis ha återvänt dit, så fort ni befriat fångarna. Men i så fall hade ni inte behövt belasta hästarna med en så tung packning. Den hade ni ju lätt kunnat skaffa er senare. eftersom ni ändå skulle till staden. Nej, min kära Bill, ni tänkte fortsätta uppåt bergen, och därför hade ni kartan med er. Det är klart som korvspad? Eller hur?»
»Det tycks så.»
»Nå, vad säger ni nu?»
»Jag säger, att ni har en viss begåvning, min käre general, och ni har räknat alldeles rätt. Om ni fortsätter så här, så kanske ni kan få tag i kartan till sist.»
»Ni har gömt den någonstans här uppe bland bergen», fortfor Salandra. »”Och nu vill jag veta, var ni har gömt den. Ni skall visa vägen.»
»Jag vet just inte, om jag har lust till det», svarade styrman Bill.
Salandra höjde åter sin revolver med en min, som ej kunde missförstås.
Bill förändrade inte en min.
»Ja, nu kan det vara nog med skämt för i dag», fortfor han. »Ni har hört, vad jag sagt, herr stråtrövare. Ni kan mörda mig, om ni har lust, men sedan har ni inga som helst utsikter att få tag i kartan. Jag är en man, som brukar hålla ord, och jag har inte förändrats, sedan jag kom i ert våld.»
Salandra sänkte revolvern,
»Ni är en modig karl, styrman Bill, sade han i beundrande ton. »Jag tror, att ni är en man att stå för, vad ni säger. Men det finns andra medel att klämma fram sanningen.»
»Tror ni, att ni kan pina fram sanningen ur mig, så går det ju an att försöka», svarade Bill lugnt »Men
