VII. List mot list.
»Är det lång väg?» frågade Salandra, sedan de ridit en stund genom den oländiga ödemarken.
Han och styrman Bill redo främst i raden. Alla tre fångarna hade nu åter fått händerna fria, för att de själva skulle kunna styra sina hästar, men det fanns inga möjligheter för dem att fly. Denna trakt var alltför svårframkomlig, för att de skulle hinna utom skotthåll från banditernas gevär, om de varit nog djärva att våga en sådan kupp.
»Åhnej», svarade Bill. »Nu är det bara en kort bit kvar. Men för att komma fram, måste vi stiga av hästarna. Jag har gjort mig en hel del besvär för att sopa igen alla spår.»
»Naturligtvis», sade Salandra i gäckande ton, »det kan jag så väl förstå. Men det hjälper inte ibland, hur försiktig man än är.»
»Hur skall det bli sedan?» frågade Bill efter en stund. »När ni nu får tag i kartan, så tycker jag, att ni kunde vara en smula hygglig mot oss…»
»Jag skall fundera på saken», svarade banditanföraren, som var vid bästa humör, sedan det äntligen lyckats honom att få bukt med en så envis krabat som styrman Bill. »Ni har fortfarande den utvägen att ingå på mitt förslag.»
»Hm», brummade Bill, »jag brukar alltid stå vid mitt ord, och jag har nu en gång sagt min tanke.»
Det märktes dock en viss tvekan i hans tonfall, som Salandra ej kunde undgå att märka.
