X. Mellan tvenne eldar.
Efter en halvtimmes ritt blev vägen mellan bergshöjderna åter så eländig, att de måste sakta farten.
»Nu tappa vi försprånget», sade Jim Blasco och kastade en orolig blick bakom sig.
»Det är inte så farligt, som det ser ut», svarade styrman Bill på sitt vanliga trygga sätt. »Finna vi bara fram till passet där borta… ni kan se det strax ovanför klipporna där framme… så skall resten gå som en dans.»
»Det tar en halvtimme, innan vi hinna dit… och så långt försprång ha vi väl knappt?»
»Nej, men bara vi hinna utom skotthåll, så är det lika bra. På öppna fältet komma nog Salandra och hans folk fortare fram än vi… de här hästarna gå ju icke alls upp mot dem, vi måste lämna i sticket… men här mellan stenarna hjälper det inte, hur bra hästar man har. Det tar lika lång tid för dem, som det gör för oss.»
»Vänta ett slag?, utbrast Jim Blasco och red plötsligt förbi Bill, som hittills ridit i spetsen, »vi kunna komma fortare fram än de, om jag får rida före, och ni komma efter i mina spår. Jag är van att ta mig fram i sådan här terräng till häst, och om Salandra vill komma fram så fort som vi, så måste han också låta sitt folk rida i gåsmarsch.»
»Javisst, det kom jag inte att tänka på, instämde Bill. »Och han aktar sig nog för att rida på det sättet.
