92
»Nå, ut med språket! Vad tänkte ni?»
»Jag lyckades klara mig från banditerna… de brydde sig för resten inte om mig, sedan de hade fått tag i kartan, som jag hade gömd i ena stöveln… de voro slugare än den där Jim Blasco från Texas…»
»Fatta er kortare», uppmanade honom löjtnanten barskt. »Allt det där har ingen betydelse. Jag vill veta, varför ni kom hit. Det var väl inte för att bli hängd, kan jag tro?»
Mestizen grinade brett.
»Nej, livhanken är kär», svarade han. »Jag tänkte, att jag skulle kunna vara er till nytta, excellensa, och därför…»
»På vad sätt skulle ni kunna vara mig till nytta?»
»Jo», återtog Pedro Imanez en smula tveksamt, »jag fick reda på, vad som hände efteråt, och jag antar, att det inte har lyckats att få tag i styrman Bill ännu?»
»Inte än», mumlade löjtnanten, »men…»
»Men om jag kunde få hjälpa till», fortfor Pedro ivrigt, »så är jag säker om, att både han och kartan snart skola vara i polisens händer.»
»På vad sätt skulle det gå till?» frågade Estella misstroget.
»Jag känner styrman Bill», fortfor mestizen i djärvare ton, »och jag tror, att han ämnar hålla ord. Han tänker bege sig efter Salandra och hans band och göra ett försök att befria fångarna. Det skulle mycket väl kunna hända, att han lyckas.»
»Hm, det betvivlar jag. Men vidare!»
»Det gör för resten ingenting, vare sig han lyckas eller inte. Om han misslyckas, så blir det naturligtvis Salandra, som lägger beslag på kartan.»
»Skulle det inte göra någonting —»
»Nej, för jag är säker på, att om ni följer mitt råd,
