94
Pedro, och det skulle vara synd att låta dig dingla i galgen. Ännu så länge åtminstone», mumlade han tyst för sig själv.
»Så mycket mer», fortfor Pedro, »som Salandra nog inte ger sig i väg genast. Han vill naturligtvis också ha tag i styrman Bill och kartan.»
»Det stämmer, det stämmer», sade Estella och gnuggade händerna. »Jag skall genast ge befallning om uppbrott. Vi ge oss i väg nu tvärt, och du får bli vår vägvisare.»
»Nej, med förlov, excellensa, ännu är det för tidigt.»
»Hur så?»
»Om Salandra vänder om till Vuarico för att leta efter styrman Bill, så skulle det inte vara bra, om han finge reda på, att ni givit er i väg. Det skulle kanske varna honom…»
»Du har rätt», sade löjtnanten och tog sig fundersamt om hakan, »Då vänta vi tills i morgon förmiddag. Du stannar här. Jag skall kalla hit en man och se till, att du får någonstans att ligga i natt.»
Tidigt dagen därpå skickade polislöjtnanten ut
några karlar, som skulle ta reda på, om Salandra visat sig
för andra gången. När han övertygat sig om, att så ej
var fallet, antog han, att styrman Bill redan råkat i
händerna på banditanföraren, som ej var känd för att
vila på hanen, och begav sig i väg i spetsen för sin
trupp med Pedro Imanez som vägvisare.
Så kom det sig, att han så oväntat dök upp med sitt folk, just som Salandra och hans band var nära att hinna upp de tre flyktingarna. Det lyckades honom visserligen ej att få tag i styrman Bill, men Jim Blasco från Texas föll i stället i hans händer i samma ögon-
