personer af folkhopen om, och gingo emot vittnet och Hay, hvarvid en af dem, som var klädd i ljus rock och svärtad i ansigtet, till vittnet och dess följeslagare med knuten hand och under hotande åtbörder yttrade: ”det är ej värdt att ni gån dit upp eller söken afstyra: det skall ändock ske, och ni blifven ihjälslagna”. Vittnet och Hay följde likväl med upp på backen vid nämnde egendom, der massan höll sig stilla en kort stund, men sedan någon ropat: framåt march! satte sig i rörelse mot åbyggnaderna, hvarefter tumultet börjades. Vittnet fick sig äfven några slag, då vittnet återvände till staden, för att hemta förstärkning åt ordningsvakten. Dervid besökte vittnet jemväl ångfartyget Jönköping, för att förmå Befälhafvaren derå att lägga längre ut från land, och träffade emellertid numera aflidne Hamndrängen Andersson och omkring 20 eller 30 andra arbetskarlar vid sjön. Andersson yttrade förnöjelse öfver vittnets ankomst, enär vittnet skulle i följd deraf kunna intyga att timmerkarlarne icke deltogo i våldsamheterna hos Häradshöfdingen Frick, tilläggande Andersson på gifven anledning af vittnet, att Andersson visste sig vara misstänkt såsom anstiftare af oroligheterna; och när vittnet derå genmälde att Andersson och hans arbetare bort bidraga till oordningarnes förekommande och afstyrande, förklarade åtskilliga bland arbetarne belåtenhet med våldsamheterna. Vittnet var också närvarande då åtskilliga bland fredsstörarne senare på aftonen i hotande ordalag fordrade att Åklagaren skulle frigifva de häktade upprorsstiftarne, men kunde icke namngifva någon bland dem, som deltogo eller voro närvarande vid ofvanomförmälda uppträden och våldsbragder.
Sedan förestående vittnesmål blifvit aflagdt erkände tilltalade Smedlärlingen Hörnsten, att det var han som midtför Slottskyrkan gick emot vittnet Björkman och Bokhållaren Hay och tilltalat dem på sätt den förre berättat, dock förnekade Hörnsten att flere än han sålunda gått emot vittnet och att han dervid knutit handen.
135:o Bokbindaren Johan Asp kunde icke meddela någon upplysning i saken.
136:o Snickarearbetaren Carl Vigandt: Onsdags aftonen mötte vittnet på torget Vagnmakaren Himmelman och gick tillika med honom uppåt Häradshöfdingen Fricks egendom, hvarifrån de likväl snart återvände; och när vittnet då kom hem träffade vittnet Gesällen Nyström hos sin hustru. På den senares uppmaning gingo vittnet och Nyström till Lindmans gård, för att tillse hvad som derstädes kunde hafva tilldragit sig, samt vidare till Nyströms hemvist, hvarest då porten var stängd, så att Nyström måste klappa på och vänta en stund innan den omsider öppnades och Nyström kom in. Bleckslagaren Wadner och Smeden Wahlin voro tidtals i sällskap med vittnet och Himmelman, när dessa gingo till och ifrån Häradshöfdingen Fricks egendom; och om tilldragelserna derstädes hade vittnet icke något till upplysning i saken tjenande att berätta.
137:o Garfvarelärlingen Sven Ludvig Collin: Vittnet gick ifrågakomne Onsdags afton tillsammans med till vittne åberopade Garfvare-lärlingen Viktor Petersson kl. ½ 9 till Häradshöfdingen Fricks egendom, hvarifrån de likväl snart återvände till Talavid, enär stenar kastades och Viktor Petersson deraf träffades; men sedan begåfvo sig ånyo till grannskapet af nämnde egendom. Då kom en folkmassa, förföljd af soldater, och vittnet och Viktor Petersson kommo in i hopen, hvilken tilltalade Carl Hansson flere gånger ljudeligen uppmanade att stanna. Massan rusade icke desto mindre ända ned till grinden vid Bäckalyckan, hvarifrån den återvände till åbyggnaderna. Tilltalade Garfvarearbetaren Andersson syntes ”deruppe”, men vittnet kunde icke säga huruvida han var ibland de upproriske eller icke. Vittnet Magnus Esbjörnsson, hvilken sedermera kom i vittnets sällskap, äfvensom vittnet och vittnet Viktor Petersson tvungos genom hotelser, att på hemvägen träda in i våldsverkarnes leder, då desse tågade åt staden, samt följde dem fram till torget; hvarefter vittnet drog sig undan i en närbelägen gränd och lyssnade till underhandlingen om de häktades lösgifvande, hvarom orostiftarne vid Rådstufvan framställde påståenden i pockande och hotande ordalag. Sedan vittnet stått en stund i gränden ankommo dit först vittnets kamrat Viktor Petersson och sedermera tilltalade Garfvarearbetaren Andersson, hvilken såvidt vittnet då kunde se, kom från öster, hvarefter de gingo hem kl. 11 på aftonen.
138:o Garfvarelärlingen Carl Wilhelm Viktor Petersson: Vittnet stod jemte sin kamrat förut afhörda vittnet Collin vid jernbron, då folkskaran tågade uppåt Häradshöfdingen Fricks egendom. Bland denna folkskara, som i förbigående uppmande vittnet och dess följeslagare att göra sällskap, igenkände vittnet tilltalade Garfvaren Andersson och en lärling vid namn August hos Garfvaren Lindqvist. Vittnet och Collin följde efter hopen samt stannade vid qvarnarne, men när stenkastningen började drogo de sig något afsides från skådeplatsen för våldsamheterna, hvilket bemärktes af slagtaren Carl Magnusson, vanligen kallad ”Slagtare-Calle”, som i anledning deraf frågade vittnet Petersson om han vore rädd. Då våldsbragderna föröfvades vid lusthuset, märkte vittnet två personer på taket derå. Desse vore Bleckslagarlärlingen Öberg och en annan, som vittnet icke kände. Tilltalade Garfvaregesällen Per August Andersson och Johan Svensson vid Talavid voro också närvarande i folkhopen, som sköflade lusthuset. Johan Svensson plockade blommor, som han fästade i knapphålen på sin rock samt gjorde ett fruktlöst försök att bryta ned stakettet och nyssbemälde Andersson inträngde i lusthuset, hvarifrån husgeråd utkastades, medan Andersson var derinne. I öfrigt berättade vittnet, som upplyste att vittnet och vittnet Collin stundom voro skiljda från hvarandra, medan tumultet vid lusthuset pågick, lika med Collin, med tillägg att vittnet under nämnde uppträde hörde en musikant, som var längre än Rydelius och af smärt vext, yttra till dem, hvilka stodo honom nära i grannskapet af lusthuset, att de såsom icke varande militärer väl kunde gå in i lusthuset och ”förstöra ännu mera”.
