med Lindman”. Efter det vittnet jemte Polisbetjenterne Collin och Ljunggren, på befallning af Stadsfiskalen, fåfängt försökt bemäktiga sig Carlssons person, samt Arbetskarlen Carl Pettersson, på uppmaning af Häradshöfdingen Rudling, från stället bortfört Carlsson, hade förre Polisbetjenten Wadell skyndat efter och yttrat till Carl Petersson: ”det der skall du icke bry dig om, ty detta har Lindman länge sedan förtjent”. Vittnet, som efter det folkmassan aflägsnat sig från Lindmans hus, besökte torget, men derifrån återsändes till östra stadsdelen för att hålla vakt, varseblef att Häradshöfdingen Rudling, hvilken möttes i närheten af sitt hemvist, innehade en yxa, samt fann vid framkomsten till östra stadsdelen den af folkmassan medförda trädkubb, liggande på en timmerhög vid Häradshöfdingen Rymans hus. Medan vittnet här uppehöll sig, hade folkmassan, i hvilken förut omnämnde personer jemväl nu deltogo, kommit tillbaka, stannat utanför Lindmans hus och upphäft två eller tre hurrarop, hvarefter, i det hopen aflägsnat sig, någon yttrade: ”i morgon qväll skola vi komma igen något manstarkare”. Vid det besök, som påföljde morgon omkring klockan 8 af Carl Gustaf Abrahamsson, Carl Petersson, Carl Svensson, Malmberg och Nils Jonsson jemte hela den dem åtföljande skaran af arbets- och timmerkarlar gjordes å Häradshöfdingen Rudlings gård, hade vittnet från förstugan af den lägenhet vittnet bebor, hört tal med bemälde Häradshöfding vara å bane om den dyra tiden, samt derom, att spannmålsuppköpen ej borde få fortgå, utan afstyras af Herrarne. Sedan vittnet något längre fram på förmiddagen af Brandvakts-korporalen Ryd, hvilken träffades å torget, blifvit uppmanadt att till kl. 8 på aftonen sammankalla första brandvaktsroten, hvilken beslutat att påföljande dag begära afsked, och, på vittnets föreställning, att denna åtgärd vid ett sådant tillfälle vore opassande, erhållit underrättelse derom, att de vid Postiljonen Blomqvists bygge anställde Brandvaktskarlar utsatt ett vite af 3 R:dr 16 sk. banko för den, som droge sig undan, och att desse, äfven för den händelse att någon det oaktadt ej ville taga afsked, egde andre medel i beredskap, hade vittnet, som af Brandvaktskarlarne Blixt, Svan, Bergström och Friberg, vid berörda bygge fått höra, att desse hade samma uppsåt, å beramade tiden jemte desse infunnit sig vid Rådhuset, men, efter det Ryd då underrättat dem, att han talat med Magistrats-personerne, hvilka afstyrkt afskedetagandet, ej vidare framhärdat i berörde föresats. Under det vittnet jemte Polisbetjenten Ekvall, klockan mellan 10 och 11 på aftonen, höll vakt i östra stadsdelen, hade en med störar beväpnad folkskara kommit dit och, sedan de vid Rymans hus kastat de medhafde störarne i en hög, ställt sig i en vid sagde hus varande gränd, derifrån stenkastningen egde rum mot Lindmans bostad; och då vittnet jemte Ekvall närmade sig hopen hörde vittnet någon säga: ”den faen i de hvita knapparne skola vi ansa om”. Hopen, som emellertid flyttat sig till en mera åt öster belägen gränd och derifrån kastade stenar på de anryckande soldaterne, skingrade sig då desse gjorde halt och beredde sig att angripa våldsverkarne; och hade vittnet, som ej vågade sig så nära, att någon af orostiftarne kunnat igenkännas, dock iakttagit, att de flesta af desse voro svarta i ansigtet.
155:o Skräddaregesällen Johan Fredrik Linder: Innan ännu något oväsende egt rum på aftonen ifrågavarande Onsdag, hade vittnet, i närheten af det hus Herr Friherren och Presidenten De Geer bebor, hört Handskmakaren Carling, under samtal med en af 14 eller 15 Arbetskarlar bestående hop, säga, ”att de ej skulle låta skrämma sig eller vara rädde, ty det var ej någon, som kunde känna igen dem”, samt, då häktade Johan Andersson, som befann sig i hopen, härtill genmälde, att ”sådant ej vore värdt, emedan Herrarne sedan kunde komma åt dem, vidare yttra: ”det är ej farligt; det är lika mycket till min som eder nytta, ty jag lider af den dyra tiden ej mindre än J”. Senare på aftonen hade vittnet väl varit ute, men ej varseblifvit något som kunde tjena till vidare upplysning.
156:o Smedlärlingen Carl Osbeck: Vittnet, som på aftonen den 26 September af nyfikenhet begaf sig upp till vice Häradshöfdingen Fricks egendom, såg der dels att två personer voro uppe å taket till lusthuset och utöfvade våldsamheter å den der anbragta prydnaden, och dels hurusom ett par ej fullväxta ynglingar från en buske framtogo ett fönster, hvilket de söndertrampade. Efter en stunds uppehåll på stället aflägsnade sig vittnet, åtföljdt af tilltalade Rydelius och två andre personer, hvilka samtlige, ehuru Rydelius eller någon annan af sällskapet, vid förbigående af vägen, som leder till vice Häradshöfdingen Fricks bränneri, väckte förslag om att gå dit ned, fortsatte sin väg åt staden. Då de anlände till förstaden, skiljde Rydelius sig från de öfrige; hvarefter vittnet och tilltalade Axel Wilhelm Johansson, som sedermera tillstötte vittnet, gingo till östra stadsdelen, der de, stående å trappan till Bryggaren Rydéns hus, några minuter åskådade våldsamheterna vid Handlanden Lindmans bostad.
157:o Skräddarelärlingen Gustaf Carlsson: Under det vittnet ifrågavarande Onsdags afton uppehöll sig på torget, kom från östra stadadelen antågande en hop fridsstörare, dem vittnet, hållande sig på något afstånd, följde efter. Sedan hopen en stund gjort halt i närheten af det hus, Handlanden Borg den tiden bebodde, och någre fönsterrutor der inslagits, hade vittnet vid Jernbron upphunnit sagde hop, och såsom deltagande deri igenkänt häktade Svarfvaren Andersson.
158:o Tunnbindarelärlingen Johan Sandgren: Vid Mjölnaren Peterssons, i närheten af vice Häradshöfdingen Fricks egendom, belägna ladugård såg vittnet, på aftonen den 26 September, häktade Lärlingen Hörnsten, omgifven af en stor folkhop, innehafva en kutting; hvarjemte vittnet förmärkte, att, såsom vittne afhörde, Smedlärlingen Wilhelm Carlsson, som var blodig, barhufvad sprang förbi i riktning åt Wettern samt yttrade, att han med en bajonett blifvit sårad i hufvudet; och
159:o Bundtmakarelärlingen Alfred Fagerberg: I backen ofvanför lägenheten Bäckalyckan, der vittnet, å af förra vittnet omnämnda tid, en stund uppehöll sig, såg vittnet häktade Skräddaren
