Assessorn på gatan träffade och samtalade med tilltalade Skräddarearbetaren Lundberg, hvilken, vid tillfället något rörd af starka drycker och uti ganska upprymd sinnesstämning, dels i form af allmänna betraktelser stortaligt tillkännagaf sitt missnöje deröfver att åtskilliga samhällsklasser vore bättre lottade än andra och att de förre, enligt hvad Lundberg tyckt sig förmärka, med förakt och öfvermod bemötte de sednare, samt dels i slutet af samtalet bland annat, som tycktes utvisa, att Lundberg med nöje emotsåg de väntade oroligheterna, lät undfalla sig följande yttrande: ”så fattig herrarne se mig, förmår jag dock i denna afton allt”. Vidkändt.
289:o Fabrikören Lundström: Efter erhållen underrättelse om de vid Handlanden Lindmans hus föregående aftonen inträffade uppträden, hade vittnet på morgonen den 26 sistlidne September gått in till staden och derunder besökt torget, hvarest vittnet tillfrågade en bonde om priset på af denne torgförd spannmål. Sedan bonden härpå lemnat svar, men tillika yttrat: ”vi få väl snart taga mindre, ty nu begaf sig en skara till Lindmans”, gick vittnet bakgatan framåt till bemälde handlandes hus, samt, då allt här var lugnt, Storgatan åter till tjenstförrättande Borgmästaren Rudlings gård, der vittnet fann församlad en stor mängd af arbetsklassen. Vittnet, som häribland igenkände flera af de häktade, samtalade en stund med Arbetskarlen Nils Jonsson samt begaf sig derpå hem. Vid den tid på aftonen, då de personer, som å Rådhuset hållit sammanträde derifrån aflägsnade sig, besökte vittnet Stora torget samt träffade der en stund senare Arbetskarlen Lars Danielsson, hvilken var öfverlastad samt förhöll sig oroligt och stojande; och då denne på vittnets uppmaning att gå hem väl lofvade att så göra, men dock tycktes hafva undanflykter, åtföljde vittnet honom ned åt hamnen, der han sade sig skola träffa sin hustru. Då vittnet härifrån hörde att en hop folk i stormsteg tågade öfver Jernbron, skiljde vittnet sig från Lars Danielsson, om hvars vidare åtgöranden vittnet alltså ej kunde lemna någon upplysning, samt gensköt berörde hop, för att om möjligt söka igenkänna någon af de deri deltagande. Vid framkomsten tyckte vittnet sig igenkänna en person ibland hopen; och då vittnet för att härutinnan erhålla visshet vände sig åt det håll, der sagde person vid tillfället var, bekom vittnet ett slag i ansigtet af en annan, som vittnet ej kände och om hvilken vittnet ej kunde meddela annan upplysning, än att han var iklädd förskinn. Vittnet, som åter begaf sig fram åt staden, mötte å Vedtorget en annan skara, i spetsen för hvilken Svarfvaren Andersson befann sig såsom anförare, och samtalade derstädes med Arbetskarlen Lind, hvilken stod vid brunnen, och på vittnets uppmaning lofvade att gå hem, men tillika yttrade, att nu mera aflidna Daniel Andersson bedt arbetarne hålla sig tillsamman. Vid Jernbron befann sig Skomakaren Ljungberg, omgifven af en folkhop, för hvilken Ljungberg angående oroligheterna höll lärda tal, hvadan vittnet tog Ljungberg afsides och under samtal om dagens händelser, bad honom, som var en upplyst man, icke missleda arbetarne till något ofog, då Ljungberg, hvars öfrige yttranden vittnet förgätit, slutligen utlät sig: ”dessa oroligheter, som spörjas i vårt lilla samhälle, äro desamme, som genomgått hela Europa och af hvilka äfven vi måste hafva känning”. Sedan under tiden förutnämnde hop samlat sig omkring vittnet och Ljungberg samt Arbetskarlen Johan Larsson, som deri befann sig, i det han påminde vittnet om anledningen till sitt afsked från vittnets fabrik, hotande knutit handen framför vittnets ansigte, hade Ljungberg, med ena handen hållande Johan Larsson tillbaka och utsträckande den andra öfver vittnet, i beskyddande ton yttrat: ”denne fredsälskande man står under mitt beskydd”. Efter det vittnet besökte Rådhuset och fått höra omtalas att orostiftarne tågat ut till Dunkahalla, hade vittnet i ändamål att begifva sig dit gått ut åt vester, men anländt till sin fabrik der qvarstannat. Vidkändt.
290:o Löjtnanten Broberg: På eftermiddagen den 26 sistl. September, innan något oväsende ännu börjat, sammanträffade vittnet två gånger med häktade Lönnegren och en gång med tilltalade Ahlin, hvilka vittnet uppmanade att bege sig ur staden. Lönnegren, som vid båda tillfällena var något rörd af starka drycker, förmenade sig hafva rättighet att såväl som andra qvarstanna å gatan, yttrade missnöje öfver de höga spannmålspriserna, men lofvade att ej deltaga i några oroligheter. Ahlin deremot förklarade sig villig att genast gå hem, men vittnet känner ej om han höll detta löfte; och tillkännagaf vittnet på fråga att vittnet icke kunde påminna sig hafva, på sätt Lönnegren omtalat, lemnat honom underrättelse om den i Handlanden Borgs hus verkställda fönsterinslagning. Vidkändt.
291:o Bokhållaren Ekelund: Lika med denna attest:
”Vittnesberättelse. Angående upproret den 25 och 26 sistl. September har jag ingenting vidare att upplysa, än att jag på Tisdags aftonen vid Handlanden Goldkuhls hemvist såg en folkhop församlad, uti hvilken jag igenkände Stenroddaren Carlsson. På Onsdags förmiddagen såg jag en hop arbetare tåga förbi åt öster. Sedermera på eftermiddagen såg jag en mängd folk församlade öster i staden, de der uppförde sig oskickligt, medelst hurrarop m. m. Der jag hörde Herr Prosten Modigh tillsäga Stenroddaren Carlsson att han skulle gå hem och taga de andre med sig, hvilket Carlsson äfven lofvade, under tillkännagifvande att han eller de andre arbetarne ej ville herrarne något ondt. Senare på qvällen träffade jag Stadsfogden Moberger, med hvilken jag, sedan lärpojkar jemte åtskilliga andra för mig okända personer kommit från Fricks egendom, hvilka försedde med stakar, tågade åt öster. Då jag och Moberger hunno längre ner åt öster anträffade vi Polisen Ekvall, dervid Moberger gick före mig, då vi båda kommo närmare inpå folkhopen utanför Handlanden Lindmans hus der de voro församlade, kom då de fingo se oss en stör kastade emot oss; då uppmanade Moberger mig att genast skynda till Rådhuset för att begära hjelp af den frivilliga patrullen, för att sedermera med dennes tillhjelp skingra de upproriske. Då
