vittnet från stället. Vittnet var med i patrullen, som på aftonen samma dag sökte upprätthålla ordning, och afgaf rörande uppträdena utanför Lindmans och Wikboms gårdar, samt försöken att lugna och skingra folket, enahanda berättelse i allmänhet, som Herr Hofrätts-Rådet Darin, tilläggande särskildt att vittnet äfven då såg stenroddaren Carlsson och Malmberg i folkhopen; att den sistnämnde, uppmanad att gå hem, icke vidare syntes till, samt att en karl med långt, ljust hår, hvilken vittnet förmodade vara från Husqvarna, på Borgmästarens uppmaning till folket att skiljas åt, svarade ”Vi hafva ännu mycket att uträtta. Herrarne kunna gå hem.” Då folkmassan drog sig åt vester följde vittnet efter och träffade på förstaden Kaptenen Weidenhielm och Fabrikören Carlsson, i sällskap med hvilka vittnet fortsatte vägen till Häradshöfdingen Fricks egendom, dit folket sades hafva begifvit sig. Bokhållaren Haj, hvilken träffades midt för Tändsticksfabriken, skickades till staden, för att påkalla hjelp af den frivilliga patrullen. Folket upphanns vid Mjölnaren Peterssons nära intill Fricks egendom belägna ladugård; och då det nalkades gården uppgafs af de främste ett hurrarop och ett klingande hördes, såsom af en sönderslagen fönsterruta, hvarefter någon ropade halt och hela folkmassan stannade framför boningshuset. Vittnet och de personer som voro i dess sällskap gingo fram och uppmanade folket, att icke begå några våldsamheter, utan aflägsna sig, men förgäfves. Vittnet gick in i boningshuset, troende att Frick och hans familj voro derinne, men erfor, att de rest bort till ett grannställe. Derefter gick vittnet till qvarnen, hvarest Löjtnanten Hellman med åtta soldater voro, för att, enligt befallning, afbida flere kamrater, innan de företogo något mot folket. Knappt hade vittnet kommit in i qvarnen, förr än en förfärlig stenkastning började, hvilken oafbrutet varade en fjerdedels timma. En mindre folkhop af omkring 20 personer tycktes till och med vilja intränga i huset, då Löjtnant Hellman, på vittnets och Kaptenen Weidenhielms uppmaning, utryckte med soldaterna och bortdref folkhoparne. Alla fönstren voro nu utslagna, möbler förstörde och ett par trädgårdssoffor sönderbrutne. Efter en stunds förlopp, kom folkmassan åter och började kasta stenar, men förjagades ånyo. Den begaf sig dock icke från stället; och vittnet, som insåg, att motstånd, i händelse af ett förnyadt angrepp, vore fruktlöst, emedan några af soldaterna voro svårt sårade, ämnade återvända till staden. Då vittnet gått ett stycke, kom tilltalade Johan Larsson efter och kastade sten. Vittnet eftersatte honom och lyckades, med tillhjelp af ett par andra personer, att gripa honom. Snart återkom folket för tredje gången, från landsvägen öfver en lycka emot trädgården och plantaget, bröto ned staketet och började stenkastning emot lusthuset. Vittnet gick då till staden och derefter dröjde det icke länge, innan folkskarorna äfven kommo tågande. Den första skaran, som var beväpnad med stakar, gick förbi torget åt öster. Af de öfrige stannade somlige på torget och samlade sig slutligen framför Rådhuset, enligt deras yttranden, i afsigt att se efter om några voro häktade. Under tiden ankom underrättelse om hvad som tilldragit sig vid Lindmans gård. Derefter aftog oväsendet och upphörde slutligen något efter midnatt. (Uppläst och vidkändt.)
3:o Herr Assessorn A. von Feilitzen: I skymningen Tisdagsaftonen den 25 nästl. September, då vittnet, kommande från ett besök i stadens vestra del, nalkades sin bostad, som är belägen i närheten af Handlanden Lindmans gård, förmärkte vittnet en större folksamling på gatan utanför den sistnämnde och näst angränsande gårdar. Till en början hörde vittnet blott ett doft sorl derifrån; men detta tilltog i styrka, då afståndet minskades; och hunnen till stället öfvertygades vittnet snart att han hade framför sig en uppretad folkmassa, som syntes färdig till våldsamheter. Hotande åtbörder och yttranden från alla håll, skrik och trotsande oljud samt ofta upprepade rop: ”ut med Lindman”, vittnade nemligen om en sådan sinnesstämning. Samlingen bestod, så vidt vittnet kunde märka, blott af personer hörande till arbetande klassen. Emedlertid upptäckte vittnet hurusom en och annan ståndsperson och några af borgerskapet hade blandat sig i massan och bemödade sig att lugna sinnena. Några tycktes deremot endast vara åskådare, och bland dessa igenkände vittnet en i grannskapet boende bagare, vid namn Svensson, till hvilken vittnet vände sig med frågan: hvad anledningen kunde vara till den af folket tydligt uttalade bitterheten emot Lindman? Derpå svarades, efter hvad vittnet i hast kunde fatta, att Lindman vore spanmålshandlande och att folket, missnöjdt deröfver att spanmålshandlanderne ej allenast fördyrat spanmålen, utan ock köpte allt som kom till staden, medan den fattigare befolkningen ville antingen hindra sådant eller hämnas (huru orden föllo mindes icke vittnet bestämdt). Af de vildsinta ropen på Lindman, i förening med den upplysning någon af de närstående lemnade, att nemligen folket vid ankomsten medfört och utanför Lindmans port nedlagt en stupstock med bila, slutade emedlertid vittnet, att hämndkänslan vid tillfället var den öfvervägande, destoheldre som, oansedt en af Lindmans Bokhållare utkom och ljudeligen förkunnade, att Lindman påföljande dag ville åt arbetsklassen afyttra spanmål för ett måttligt pris, ropen ”ut med Lindman” ej upphörde, eller den synbara vreden minskades. Tvertom tycktes förbittringen bland massan, gifvande sig luft i åtbörder, skrik och vilda hurrarop, tilltaga. Af de samlade arbetarne kände vittnet ingen; men en person fästade isynnerhet vittnets uppmärksamhet. Denne uppträdde neml. vid tillfället mest högljudt och trotsande; flere försök, som i vittnetts närvaro gjordes, för att bringa honom till stillhet voro fåfänga; och i allt utmärkte han sig såsom en hufvudperson i händelsen. Denne person, hvars namn ofta nämndes, var stenroddaren Carlsson. Vittnet begaf sig slutligen, dock innan folkmassan var skingrad, upp i sin bostad, derutanför ett häftigt buller inom kort förmärktes. Då vittnet nu skyndade till fönstret, blef han varse hurusom folkmassan skingrat sig i flere grupper och dragit sig något åt öster; men emedlertid fanns en tät menniskomassa på gatan midt framför vittnets boning, och det syntes tydligt att någon våldsamhet var i fråga. Vittnet öppnade då fönstret och underrättades, på fråga, af en på gata stående bättre klädd person, att folket sökte hindra polisen från att häkta stenroddaren Carlsson. Derpå tillslöt
