arbete å Tändsticksfabriken kl. ½ 8 på aftonen; men utgick efter aftonmåltiden i sällskap med vittnet, som följde honom oafbrutet till dess båda återvände hem omkring kl. ½ 9, hvarefter Wållgren var hemma hela natten. Under den tid Wållgren var ute hade han icke deltagit uti de fredsstörande uppträdena. (Uppläst och vidkändt.)
5:o Ulrika Sophia Sunesson: Lika med Nils Johan Sunesson, endast med den förändring, att vittnet, som varit ute i staden längre på Onsdagsqvällen, än till kl. ½ 9, endast af sin dotters berättelse visste att Wållgren vid vittnets hemkomst var inne, hvarjemte vittnet intygade, att han derefter icke gick ut. (Uppläst och vidkändt.)
6:o Hilda Albertina Sunesson: Lika med Nils Johan Sunesson.
7:o Smeden Carl Andersson: Så väl tilltalade Wållgren som Nils Johan Sunesson bo uti vittnets gård, och till Wållgrens rum finns ingen annan ingång, än genom Sunessons rum. När Wållgren gick ut eller kom hem ifrågavarande dagar, hade vittnet sig icke bekant. På Onsdagsqvällen gick vittnet åt vester utom staden och träffade vid Talavid Bryggaren Carlsson, med hvilken vittnet talade om oroligheterna. Sedan Garfvaren Kjellberg och Smederna Wallin tillkommit begåfvo sig samtlige på väg till Häradshöfdingen Fricks egendom, för att afstyra våldsamheter, som de befarade skola utöfvas af folkskaror, som förut strömmat till nämnde egendom. Under vägen mötte vittnet och dess sällskap en gosse, som afrådde dem från att gå fram, sägande att man vore utsatt för lifsfara. Bemälde personer gingo derföre ofvanför byggningarne på den högre liggande vägen, men kunde, i anseende till afståndet, icke iakttaga hvad som tilldrog sig eller igenkänna någon af de upproriske. Vittnet gick snart hem och träffade på återvägen först Bleckslagaren Wadner och sedan Snickaren Sunesson och Tunnbindaren Balack samt upphanns af Smederna Wallin. Sunesson, som träffades kl. 10, hade då icke någon annan än Balack i sällskap. En stund efter vittnets hemkomst, hördes skrik och buller på gatan af en förbitågande folkhop. Vittnet gick åter ut, men följde icke folkhopen och kände icke hvart den begaf sig. (Uppläst och vidkändt.)
Sunessen å nyo hörd, i anledning af hvad vittnet Andersson om honom berättat, sade, att han kl. ½ 9 på Onsdagsqvällen väl följde Wållgren hem men icke gick in, utan skiljdes vid Wållgren i portgången, hvarefter Sunesson på gatan träffade Balack och i hans sällskap ännn en stund uppehöll sig ute, derunder Sunesson likväl icke deltog uti eller var närvarande vid några oroligheter.
Äfven Hilda Albertina Sunesson hördes ånyo, sedan hennes föräldrar fått afträda, och ändrade sitt förut aflagda vittnesmål sålunda, att hon nu sade sig icke hafva sett fadren i sällskap med Wållgren, när denne hemkom kl. ½ 9 på Onsdagsqvällen, utan att fadren följande dagen sådant uppgifvit; och ansåg sig vittnet, oaktadt hon sofvit under natten, kunna intyga, att Wållgren förblef hemma efter sagde tid.
8:o V. Häradshöfdingen A. Drake: Vittnet som bor i närheten af Handlanden Lindmans gård och på aftonen den 25 sistl. September förmärkt, att en mängd arbetsfolk samlade sig utanför nämnde gård, samt genast förskaffat sig kännedom om anledningen dertill, hade såväl vid detta tillfälle som följande dagen biträdt dem, som sökte återställa ordningen. Vittnets berättelse om folkhoparnes beteende och försöken att lugna och skingra dem var af enahanda innehåll, som Assessorn von Feilitzens, intygande jemväl vittnet, att stenroddaren Carlsson och skjutsaren Jonsson, jemte en karl, som vittnet förmodade var Carl Svensson, framstodo såsom ledare för folkmassan; att Carlsson på Tisdagsaftonen var drucken, och emot vittnet utöste de gröfsta otidigheter; att polisen fasttog Carlsson, som med folkets tillhjelp åter gjorde sig lös, dervid han likväl lofvade att gå hem; att den yxa, som fanns på stället och som folket sades hafva medfört, genom vittnets försorg undanskaffades; att den tillvaratagna kubben vid tillfället låg på gatan utanför Lindmans hus; att stenroddaren Carlsson och skjutsaren Jonsson Onsdagsmorgonen, efter det Assessorn von Feilitzen yttrat, att vapenmakt borde användas emot de upproriske, framrusade emot Assessorn under vilda svordomar och hotelser, samt att folket, då det på Onsdagsförmiddagen omringade Häradshöfdingen Frick, i närheten af Assessorn Wikboms gård, af t. f. Borgmästaren gjordes uppmärksamt på det svåra straff, hvartill en hvar gjorde sig skyldig, som icke åtlydde offentlig myndighets befallning uti sådant fall som ifrågavarande, derpå en af folket svarade, att det vore bättre sitta på fästning än gå här och svälta. Bland folkhopen utanför Lindmans gård igenkände vittnet, utom förutnämnde deltagare, äfven Carl Petersson. På Onsdagsqvällen begaf sig vittnet, jemte Hofjägmästaren Nieroth, v. Häradshöfdingen Asplund och Fabrikören Malmberg till Häradshöfdingen Fricks egendom, och då de hunnit till Mjölnaren Peterssons ladugård, var vittnet nära att träffas af en sten, kastad såsom det tycktes af en person, hvilken i detsamma sprang undan, men eftersattes och greps, samt befanns vara en af de tilltalade Sven Petersson eller Johan Larsson. Vittnet kunde icke med säkerhet påminna sig hvilkendera. Derpå kom en folkhop springande, förföljd af soldater. Folket samlade sig snart åter ofvanför byggningarne och kastade sten. Vittnet och ofvannämnde honom åtföljande personer gingo till plantaget, för att falla folkmassan i ryggen, men kunde ingenting uträtta, i anseende till folkets öfverlägsna antal, vidare än att de befriade en soldat, som var omringad. Vid förut omförmälde ladugård såg vittnet derefter tre manspersoner och en mängd qvinfolk, och oviss till hvilket parti denna samling hörde, yttrade vittnet sitt ogillande öfver folkets beteende. En af manspersonerne, tilltalade Hansson, svarade, att Häradshöfdingen Frick förtjent ett sådant bemötande; och då vittnet invände, att Frick, genom god behandling af sitt folk och frikostig välgörenhet emot behöfvande medmenniskor, tvertom gjort sig förtjent af den arbetande folkklassens tillgifvenhet och tacksamhet,
