ån och lågt belägna, delen kallas den norra — eller rättare nordvestra — halfvan Svartbäcken och återstoden Kungsängen, hvars längst ned vid ån belägna del benämnes Islandet.
Öfver ån föra 5 broar. Längst ned finner man Islandsbron, som blef färdig 1841 och är af trä med en stenpelare midt i ån. Sedan följer en blott för fotgängare afsedd bro, »Gångbron»; den är af järn och uppfördes 1862. Nybron, där stadens hufvudgata, Drottninggatan, går öfver ån, är af sten och byggdes 1788. Den straxt ofvanför belägna och på samma sätt byggda Dombron är af år 1760. Något längre upp förenas Fjärdingen och Svartbäcken genom Järnbron (eller Hängbron), som byggdes 1847. — Slutligen leder äfven en äldre stenbro från Fjärdingen öfver till Kvarnholmen.
Bland stadens öppna platser må nämnas Stora torget, beläget öster om ån och bildadt på ett alldeles egendomligt sätt genom att man — så till sägandes — utnupit hörnen ur fyra närgränsande kvartér; vidare Riddaretorget och S:t Eriks torg, båda belägna i Fjärdingen, det förra söder och det sednare, vid hvilket man finner den berömda »S:t Eriks» källa, norr om domkyrkan. Från Stora torget har man en bekväm öfversigt af stadens särdeles regelbundna planläggning. Det genomskäres vinkelrätt af tvenne hufvudgator, som fortgå i rät linje ända till tullarne åt 3 håll samt ända till Biblioteksbyggnaden åt det fjärde hållet, där dock fordom äfven en tull med åtföljande tullport var belägen. Af de 4 gator, som utgå från Stora Torget, är en, Drottninggatan, redan omtalad; den, som går i rakt motsatt riktning, kallas Vaksalagatan; de båda återstående, som sträcka sig midt igenom hvarsin af de båda förut omnämnda stadsdelarne, kallas efter dessa Svart-bäcksgatan och Kungsängsgatan. Dessa 4 hufvudgator
