man ett fyrkantigt fält, på sidorna begränsadt af de mot hvalfven uppstigande nervknipporna och i midten genombrutet af en rund glugg. Då man vet, att spetsbågsstilens lifsprincip just är att i möjligaste måtto undvika stora murytor, frestas man att tro, att den nuvarande anordningen icke är ursprunglig; men det är likväl säkert, att kyrkan härutinnan företer samma utseende som före 1702. — Det, som näst efter den nu afhandlade bristen är med hänsyn till kyrkans inre att beklaga, är den otympliga formen på pelarne i långhuset. Man skulle kunna säga, att de icke äro egentliga pelare, utan lemningar af en murmassa, genom hvilken man brutit upp öppningar mot sidoskeppen. Pelarne omkring kyrkans stora hufvudkvadrat samt omkring koret hafva deremot den form, som stilen fordrar. Om formen på pelarne i långhuset förskrifver sig från den stora olyckan 1702 eller från den icke mindre stora jemnt 300 år förut eller är ännu äldre, vet man ej. Men tvenne olikheter, hvarigenom pelarne på södra sidan skilja sig från dem på den norra, kunna omöjligen vara ursprungliga. De hafva nämligen ännu torftigare profilering än de sednare och sakna nästan fullkomligt socklar, hvilka deremot finnas på norra sidan af temligen betydlig höjd, ehuru ytterst illa åtgångna.
Liksom till det yttre, kan kyrkan äfven till det inre sägas hafva blifvit under sednare tider stympad. De båda sidoskeppen räckte ursprungligen ända till vestra väggen, men gå nu blott till sista arkaden, där på hvardera stället en tvärvägg möter. Likaledes har tvärskeppet ursprungligen räckt fram ända till norra och södra portalväggarne, men på hvardera stället har — förmodligen på 1500-talet eller förut — uppförts en tung stenläktare; detta i förening med de år 1872 uppförda skärmväggarne gör att kyrkan nu måste sägas egentligen sakna tvärskepp. År 1871 uppfördes
