brynsten och en fana, hvilka enligt en tvifvelaktig sägen utgöra artighetsbetygelser, vexlade mellan konung Albrekt och drottning Margareta.
I det föregående hafva påpekats åtskilliga brister, så väl med afseende på kyrkans yttre, som på hennes inre. Hon eger likväl i hög grad en af de största förtjenster, som en byggnad kan hafva, nämligen att vara uppförd i en stil. Då här denna stil är den äldre spetsbågsstilen, sådan den utvecklat sig i sina mönsterverk, norra Frankrikes katedraler, kan kyrkan icke undgå att genom sina ädla, harmoniska proportioner göra ett gripande och upplyftande intryck. Hon står därigenom långt högre än mången katedral, som öfverträffar henne i detaljernas rikedom, men eljest endast utgör en samling profbitar på olika byggnadsstilar. Hon är i sjelfva verket ett af byggnadskonstens aldra främsta alster i vårt land. Den tid kan ej vara aflägsen, då Sverige finner sig rikt nog att i fullt värdigt skick försätta en sådan byggnad, med hvilken dessutom så många af landets dyrbaraste minnen äro förenade.
Slottet.
Från höjden af den ås, som beherskar stadens södra del, såg Gustaf Vasa en gång under befrielsekriget ärkebiskop Trolle rycka fram öfver slätten med en här, för hvilken han måste skyndsamt draga sig undan öfver det genom hans därvid iråkade lifsfara ryktbara Läby-vad. På samma ås lade han 1548 eller 49 grunden till den borg, som skulle under en lång tid blifva för de Svenska konungarne ett värdigare residens under deras vistelse i Uppsala, än den förut omtalade kungsgården på
