långsidan och Styrbiskop sträckt sig en byggnad, som till och med — åtminstone i sednare tider — kallats flygel (»lilla fångvaktmästare-flygeln»). Denna var dock en helt oansenlig byggnad med blott tvenne låga våningar. Före 1702 räckte den längre än sedermera, nämligen ända fram till Styrbiskop, och afslutades på sätt och vis ofvanpå denna genom ett litet torn. En del af byggnaden fanns kvar ända in i detta århundrade; den användes till fängelse, men refs, sedan man uppbyggt och till ändamålet inredt södra tornet (»fångtornet» kalladt, till dess det i sin ordning aflöstes af nya cellfängelset).
Med Uppsala slott är outplånligt förenadt ett af de hemskaste minnen i Svenska historien, nämligen minnet af »Sture-morden» 1657. Den förste, som mördades, var den 24-årige, in i dödsstunden ridderlige, Nils Sture, hvilken föll för konung Eriks egen hand; detta skedde i en till sitt läge ej närmare känd träbyggnad vid slottet. Mördandet fortsattes sedan på Eriks befallning af hans drabanter. Först mördades Nils Stures fader, grefve Svante, som satt fängslad i den förut omtalade fångvaktmästare-flygeln; sedermera friherre Abraham Stenbock i sitt fängelse, hvars läge ej är kändt. Slutligen kom ordningen till Nils Stures yngre broder Erik samt herr Ivar Ivarsson till Strömstad. Under försäkran, att konungen benådat dem med ett lindrigare fängelse, fördes de ur sitt fångrum öfver borggården in i ett stort hvalf till höger om konung Johans port och således vid foten af nuvarande »gröna kullen». Där anfallne, tillgrepo de vedträn, som lågo till hands, och försvarade sig en lång stund med den kraft, att två af drabanterne dödades, innan de sjelfve, höljde af sår, neddignade.
På vestra sidan af borggården midt för slottet står en bröstbild af Gustaf Vasa, modellerad af Fogelberg
