var uppfylld af brända ben, dels af en menniska, dels af djur (häst, hund m. fl.); vidare funnos i urnan bland annat aska, kol, stycken af en benkam och en liten af ben arbetad fogel. Galleriet, som var af trä, började snart förmultna och måste 1860 igenfyllas. — År 1874 till den arkeologiska kongressen öppnades den vestligaste af Kungshögarne, men på ett helt annat sätt. Men så till sägandes utskar ur högen en väldig sektor, dock så att de båda skärningsytorna ej möttes i midten, utan omslöto den. På en bädd af lera funnos där kol, ben och fornsaker, höljda af ett stenröse, i hvars topp stod en trädstam; fornsakerna, som voro illa skadade af eld, utgjordes bland annat af fin guldtråd, en rund ben- eller sten-skifva med bild i reljef af en i horn blåsande Amor (sen-romerskt arbete) samt benbitar med djupt och väl ristade fornsvenska ormfigurer. Utskärningen igenfylldes redan samma år, emedan väggarne hotade att rasa. — Den mellersta högen har ej i våra dagar undersökts, emedan den troligen redan i äldre tider blifvit öppnad och rubbad. — Hvad slutligen sjelfva kyrkan beträffar, är det numera en erkänd sak, att hon, ehuru mycket gammal, intet har att göra med det forna »afguda-templet», om icke möjligtvis med hänsyn till läget. Dels i kyrkan, dels på kyrkogården, finner man några minnesvårdar öfver personer, som äro ryktbara i Uppsala universitets historie, t. ex. astronomen Celsius (d. 1744) samt teologen och geografen Ödmann (d. 1829).
Omkring en half mil vester ut från Uppsala ligger det förut omnämnda Läby vad, numera något oegentligt så kalladt, emedan en bro längesedan blifvit byggd däröfver. Till erinran om Gustaf Vasas där iråkade lifsfara är på bron upprest ett minnesmärke med följande inskrift: »Fosterländskt mannamod räddade här Gustaf Eriksson Wasa under striden för fäderneslandet
