Knut den långe, sedermera konung 1229—34, uppbyggde omkring 1220 på sin gård, Sko, ett kloster för munkar af Dominikaner-orden, hvilket likväl redan 1225 i stället upplåts åt nunnor af Cistercienser-orden. Till detta kloster, som tros hafva varit beläget ett litet stycke inåt landet från nuvarande slottet, blef Sko gård testamenterad af den bekante Junker Karl Ulfsson, hvilken i Tyska Svärdsriddare ordens leder dog hjeltedöden i striden mot hedningarne. Klostret och dess kyrka brunno 1297, men blefvo straxt därefter af den förut omtalade Birger Pedersson, Upplands lagman, uppbyggda på och omkring den plats, där kyrkan nu står; de invigdes 1300. Ar 1502 hemsöktes kyrkan och klostret af en svår eldsvåda. Genom Vesterås recess 1527 indrogs Sko kloster med underlydande till kronan, men nunnorna voro kvar ännu under Erik 14:s tid och måhända något längre. Af klostret finnes intet i behåll; klosterkyrkan är den nuvarande sockenkyrkan. — Sko gård förlänades 1611 till Herman Vrangel, från hvilken den öfvergick till hans son, den fräjdade härföraren Karl Gustaf Vrangel, som 1649 började uppbyggandet af slottet (fullbordadt 1678). Redan vid hans död (1676) öfvergick Sko genom hans älsta dotter till Braheätten, som ännu innehar det; slottet, men ej godset, är fideikommiss. Sko slott räknas för att vara det vackraste enskilda slott i Sverige; genom sina rika samlingar står det öfver all jemförelse med andra herresäten i vårt land och kan nästan anses egentligen vara ett museum. Där finnas ett stort bibliotek och en dyrbar manuskriptsamling, en mängd taflor och andra konstsaker samt slutligen en mycket rik vapensamling. Denna består egentligen af 2, nämligen den Vrangelska och den Brahe-Bjelkeska; tillsammans torde dessa utgöra den förnämsta vapensamlingen i vårt land.
