att de ryska härskarornas anfall bröts. Detta skulle emellertid kanske kunnat uppnås på ett mindre riskabelt sätt och med betydligt mindre offer. I varje fall återhämtade sig den ryska hären efter de då lidna förlusterna, men icke så den österrikisk-ungerska, ja, Österrike-Ungerns djärva offensivanda slog om till en ihållande överdriven känslighet för de ryska massorna. Alla den österrikisk-ungerska högsta krigsledningens ansträngningar att avhjälpa de lidna svåra skadorna möttes av oövervinneliga svårigheter. Att ingå på dessa i detalj anser jag mig kunna underlåta. Jag vill endast framkasta frågan: huru skulle det kunnat lyckas mänskliga krafter att framkalla en ny, livande eggelse till enhetlig, nationell stridsvilja i dubbelmonarkiens folkblandning, sedan viljekraftens första blomstring, hänförelsen och självförtroendet knäckts? Huru skulle särskilt officerskåren, som lidit så svårt vid den första framstormningen, åter kunna i någon mån bringas till sin forna höga ståndpunkt? Må vi icke glömma, att Österrike-Ungern icke på långt när förfogade över de andliga krafter, ur vilka Tyskland så länge och så ofta förmådde skapa nytt.
Det låg en villfarelse i antagandet, att den österrikisk-ungerska armén i sin helhet överallt i lika hög grad drabbats av den ihållande nedgången i sina truppers värde. Dubbelmonarkien förfogade intill det sista över högvärdiga truppförband. En stark fallenhet för oberättigad pessimism i kritiska lägen visade sig dock på många ställen. Icke ens den högre österrikisk-ungerska truppledningen var härav oberörd. Endast på så sätt kunde det förklaras, att stridsviljan hos vår allierade, till och med efter framstående anfallsprestationer, helt överraskande bröt samman, ja till och med slog om till motsatsen.
Genom de ovan berörda företeelserna infördes naturligtvis ett stort osäkerhetselement i vår högsta krigslednings beräkningar. Vi voro aldrig säkra, att icke oförmodade eftergifter hos allierade truppdelar oväntat kunde ställa oss inför fullkomligt ändrade lägen och därigenom kullkasta
