Sida:Ur mitt liv.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
166

förväntningarna, vågar jag icke för alla fall besvara jakande. I motsats härtill var mången präktig truppofficer, som bar spår efter svåra strider och ett hårt liv, en högeligen välkommen bordsgranne för mig. Korta berättelser ur krigarlivet sade mer än långa skriftliga skildringar. Verkligheten av vad jag själv tidigare upplevat trädde då ofta åter i all sin livlighet fram för min själ. Visserligen hade i jämförelse med våra tidigare krig allt i denna, den fruktansvärdaste av alla strider, stegrats ända till vidunderlighet. Gångna tiders timslånga slag hade stigit till en månadslång jättestrid och den mänskliga uthålligheten tycktes sakna gränser. Även greve Zeppelin besökte oss i Pless och gjorde genom den rörande anspråkslösheten i sitt uppträdande djupt intryck på oss. Han betraktade redan då sina luftskepp såsom föråldrade krigsvapen. Enligt hans åsikt tillhörde herraväldet i luften i framtiden flygplanet. Kort tid efter sitt besök dog greven och undslapp att tvingas uppleva sitt fosterlands olycka. En lycklig åldring! Ytterligare tvenne andra ryktbara luftens behärskare, obesegrade unga hjältar, hörsammade min inbjudning. Kapten Bölke var hos mig i Brest-Litowsk och ryttmästare von Richthofen i Kreuznach. Båda gladde oss med sitt friska anspråkslösa väsende. Ära åt deras minne! U-båtschefer såg jag likaledes bland antalet av mina gäster, bland dem saknades heller icke chefen på undervattenshandelsfartyget »Deutschland», kapten König.

Sålunda blev intet stånd och ingen stam oss främmande, och jag trodde mig ofta förnimma härens och hemortens, våra allierades och våra egna gemensamma pulsslag i mitt närmaste grannskap.