Sida:Ur mitt liv.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
176

fel hos motståndaren undgått förstöring. Så kunna vi åtminstone där hava en flodövergång i tankarna.

I dagbräckningen den 23. november sätter sig generalfältmarskalk von Mackensen i besittning av norra Donaustranden. Den eftersträvade samverkan mellan honom och general von Falkenhayn är uppnådd. På slagfältet vid Argesch krönes den genom krossandet av de rumänska huvudkrafterna. Slutakten utspelas den 3. december. Bukarest faller utan motstånd i våra händer.

På aftonen denna dag slutar jag den gemensamma föredragningen över krigsläget med orden: »En skön dag.» Då jag senare träder ut i vinternatten i den lilla staden Pless börja kyrktornen tacksamhetsringningen för den nya stora framgången. Jag hade för länge sedan upphört att i sådana ögonblick tänka på något annat än vår tappra härs underbara bragder och att hysa någon annan önskan, än att dessa bragder skulle föra oss närmare slutet på den svåra kampen och de stora offren.

Intagandet av den rumänska huvudstaden hade vi visserligen föreställt oss en smula mera krigiskt. Vi hade trott Bukarest vara en kraftig fästning, framfört vårt tyngsta artillerimateriel för dess betvingande och så uppenbarade sig den berömda fästningen såsom en öppen stad. Ingen kanon krönte längre fortens mäktiga vallar och pansarkupolerna hade förvandlats till trätak. Vårt av fienden så mycket utskrikna fredsspioneri hade icke ens räckt till att före början av det rumänska fälttåget fastställa Bukarests avrustning.

Rumäniens öde hade med dramatisk kraft gått i fullbordan. Hela världen måste inse, och Rumänien insåg det väl också själv, att det låg mer än ett tomt ord i den gamla landsknektsversen:

Den, som i krig vill ofärd se,
bör sig i gräl med tysken ge.[1]

  1. Wer Unglück will im Kriege han,
    Der binde mit dem Deutschen an.