Det tycktes fördelaktigt att icke på förhand spänna våra förhoppningar för högt. Beredda att lämna understöd måste vi i alla fall vara även i fråga om den macedoniska fronten.
Även på västfronten måste vi räkna med, att fienden den kommande våren, trots föregående års otvivelaktigt svåra förluster, åter med full kraft skulle kunna uppträda på valplatsen. Uttrycket full kraft måste naturligtvis fattas villkorligt, ty den förlorade gamla kraften låter sig under loppet av några månader väl ersättas numerärt men ingalunda helt och fullt i fråga om inre värde. I detta avseende var fienden underkastad samma hårda lagar som vi.
Den taktiska bilden på de viktigaste delarna av denna front var följande: fienden hade under fem månaders envisa strider vid Somme kastat tillbaka våra linjer på en sträcka av 40 kilometers bredd och omkring 10 kilometers djup. Låtom oss icke glömma dessa siffror för senare jämförelser!
Denna framgång, som hade köpts med hundratusentals blodiga offer, var jämförd med storleken av hela vår front egentligen ringa. Men inbuktningen av våra linjer tryckte på våra norr och söder därom anslutande grannfronter. Läget fordrade ovillkorligen en förbättring, eljest löpte vi fara att vid förnyade anfall ur denna båge, i förening med norr och söder därom ansatta skenanfall, bliva omfattade. Ett eget omfattande anfall mot den inbrutna fienden var den närmast till hands liggande, men, i betraktande av vårt läge i stort sett, även farligaste lösningen. Finge vi våga att insätta all vår kraft till ett stort anfall i den med fientliga trupper uppfyllda terrängen vid Somme, under det att vi kanhända på något annat ställe av västfronten eller vid ostfronten upplevde ett sammanbrott? Det visade sig här än en gång, att om vår krigföring än vände sig med stora planer åt ena sidan, fick den icke sluta till ögonen åt den andra. Året 1916 talade i det hänseendet ett språk, som måste förskaffa sig gehör.
Om vi nu icke genom en offensiv kunde förbättra den ur Sommeslaget framgångna formen på fronten, måste vi
