upphetsning hade gripit oss och stegrades hos mig av oron, att vi kanhända kunde komma för sent.
Denna oro visade sig snart överflödig. Sedan vi stigit upp ur Elbedalen hördes kanondundret allt tydligare. Ävenledes sågo vi, ungefär kl. 11, på en kulle vid sidan av vägen en högre stab till häst, uppmärksamt spanande genom kikarna mot söder. Det var armékvarteret vid 2. armén med vår kronprins, den blivande kejsar Fredrik, i spetsen. Hans dåvarande arméstabschef, general von Blumenthal, har många år senare om detta ögonblick berättat mig följande:
»Just som 1. gardesinfanterifördelningen drog förbi oss på bottenlösa vägar, bad jag kronprinsen räcka mig handen. Då denne därvid frågande såg på mig, tillade jag, att jag ville gratulera honom till det vunna slaget. Den österrikiska artillerielden riktades överallt västerut, ett bevis på, att fienden längs hela linjen bands av 1. armén, så att vi nu skulle komma att träffa honom i flanken och delvis i ryggen. Inför ett sådant läge hade man endast att ordna så, att gardeskåren skulle fortsätta framryckningen till höger och VI. armékåren till vänster om en, trots dimman på långt håll synlig, av två väldiga lindar krönt höjd vid Horenowes, under det att I. och V. armékårerna, vilka ännu befunno sig i anryckning mot slagfältet, skulle följa efter dessa kårer. Något ytterligare hade kronprinsen för dagen knappast att anbefalla.»
Vår rörelse fortsattes till en början tvärs över fälten; så uppmarscherade vi och snart sändes de första granaterna från höjderna på sidan om Horenowes emot oss. Det österrikiska artilleriet gjorde rättvisa åt sitt gamla goda rykte. En av de första projektilerna sårade min kompanichef, en annan dödade min flygelunderofficer straxt bakom mig och snart slog även en granat ned mitt i vår kolonn och satte 25 man ur striden. Men då därefter elden tystnade och höjderna utan strid föllo i våra händer, emedan det här endast rörde sig om en, på grund av överraskningen och till tids vinnande, av fienden svagt besatt, framskjuten
