stötar mot andra delar av den fientliga motståndslinjen, ända tills vi uppnått vårt slutmål.
Såsom det krigiska idealet föresvävade mig naturligtvis från början ett fullständigt genombrott av de fientliga linjerna, ett genombrott, som skulle öppna porten för oss till fria operationer. Denna port skulle slås upp i linjen Arras—Cambrai—St. Quentin—La Fère. Valet av anfallsfront hade icke rönt inflytande av politiska synpunkter. Det var icke för att vi i detta anfallsområde hade engelsmän emot oss, som vi där ville gå till anfall. Visserligen såg jag i England alltjämt det fientliga motståndets starkaste stöd, men jag hade likaledes klart för mig, att viljan att ända till förintelse skada vår statliga tillvaro var minst lika starkt representerad i Frankrike som i England.
Även i militärt avseende var det av ringa betydelse, om vi riktade vårt första anfall mot fransmän eller engelsmän. Engelsmannen var otvivelaktigt mindre stridsövad än sin vapenbroder. Han förstod icke att snabbt behärska växlande lägen. Han arbetade för schematiskt. Denna brist hade han tidigare visat i anfallet och jag antog, att det icke skulle vara annorlunda uti försvaret. Dylika företeelser voro ju självklara för varje kännare av soldatutbildning. De hade sina orsaker uti frånvaron av motsvarande fredsutbildning. Icke ens ett flerårigt krig kunde helt och hållet ersätta denna bristfälliga förberedelse. Vad engelsmannen saknade i stridsvana, ersatte han åtminstone delvis genom den envishet, varmed han fullföljde sina uppgifter och mål, så väl under anfall som i försvar. De engelska truppförbanden voro av olika värde. Elittrupperna härstammade från kolonierna, en företeelse, som väl får tillskrivas den omständigheten, att därvarande befolkning övervägande är jordbrukande.
Fransmannen var i genomsnitt mera stridsövad än sin engelske bundsförvant. Men däremot var han nog mindre seg i försvaret än denne. I det franska artilleriet sågo vårt befäl så väl som soldaterna sin farligaste fiende, under
