varit i stånd att fastställa till och med flyglarna av de fientliga anfallens utsträckning. Fiendens under månader bedrivna förberedelser hade aldrig undgått våra flygspanares spejande blickar. Men även vår markspaning hade utvecklat sig till ett synnerligen känsligt instrument för varje förändring på den fientliga sidan. Vid sina stora slag hade fienden uppenbarligen inför den skenbara omöjligheten att dölja de utsträckta förberedelsearbetena och truppkoncentreringarna avsiktligt avstått från överraskningsförsök. Vi däremot trodde oss böra lägga en alldeles särskild vikt på överraskningen. Våra ansträngningar fordrade naturligtvis i viss mån ett delvis avstående från ingående tekniska förberedelser. Huru långt vi i detta hänseende vågade gå måste överlåtas åt våra underbefälhavares och truppers taktiska känsla.
Vår anfallsstrid behövde icke blott teknisk förberedelse utan även taktisk övning. Liksom för ett år sedan nya grundsatser för försvaret fastställts, så fastställdes nu dylika för anfallet och utlämnades till trupperna i form av kortfattade instruktioner. I förlitande på truppens anda lades vid anfallet tyngdpunkten på glesa skyttelinjer, vilka genom massanvändning av kulsprutor och omedelbar insättning av åtföljande fältartilleri och stridsflygare förlänades en hög grad av eldkraft. Sådana glesa skyttelinjer voro emellertid anfallsdugliga, endast om de besjälades av en kraftig anfallsvilja. Vi frångingo härmed fullständigt en masstaktik, vid vilken individen i skydd av sina stridskamraters kroppar håller uppe anfallsandan, en taktik, som vi bäst lärt känna från den fientliga sidan på ostfronten, och vilken allt emellanåt även kommit till användning mot oss på västfronten.
När den fientliga pressen år 1918 för världen berättade om tyska massanfall, så begagnade den sig väl i främsta hand av detta uttryck för att tillfredsställa sensationshungern, men sedermera väl även för att göra slagbilderna mera åskådliga för läsarna och göra de inträffade tilldragelserna
