Sida:Ur mitt liv.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
299

bortom St. Quentin. Intet tvivel att icke högra flygeln hade det starkaste motståndet emot sig. Engelsmännen märkte den fara, som hotade dem från norr och kastade alla sina disponibla reserver emot denna. Vänstra flygeln däremot hade under tydligen långtgående överraskning haft det jämförelsevis lättaste stridsarbetet. Kraftförbrukningen hade i norr överstigit våra beräkningar, eljest motsvarade den våra förutsättningar.

Dagens resultat tycktes mig tillfredsställande. I denna riktning uttalade sig även våra från slagfältet återkommande generalstabsofficerare, vilka följt trupperna i striden. Dock kunde det först under andra dagen visa sig, om icke vårt anfall skulle dela samma öde, som drabbat alla dem som fienden sedan år tillbaka företagit mot oss, nämligen en inträdande avmattning i framryckningen efter det första lyckade inbrottet.

På aftonen denna andra dag var vår högra flygel i besittning av fiendens andra ställning. Mitten hade även tagit den tredje fientliga motståndslinjen under det att vänstra flygeln i fullt segerlopp redan framträngt milslångt i västlig riktning. Hundratals av fiendens kanoner, oerhörda mängder ammunition och annat byte av alla slag lågo bakom våra främsta linjer. Långa fångkolonner marscherade österut. Krossandet av den engelska besättningen uti Cambraibågen kunde dock icke längre lyckas, enär vår högra flygel mot våra förväntningar icke kommit nog långt och nog hastigt fram.

Den tredje stridsdagen förändrade icke bilden av slagets förlopp: den svåraste strid på vår högra flygel, där den till det yttersta spända engelska segheten kastar sig emot oss och ännu håller den tredje försvarslinjen. Däremot ytterligare stora terrängvinster uti mitten och även på vår vänstra flygel. Söder om Peronne uppnås redan denna dag Somme och överskrides till och med på en punkt.

Denna dag den 23. mars slå de första granaterna ned i den fientliga huvudstaden.