förskaffa dem allt detta, men frågan var, om fienden skulle lämna oss tid därtill.
Även om vi under striderna i Marnebågen undgått det öde, fienden velat bereda oss, så fingo vi dock icke hängiva oss åt någon villfarelse beträffande de vittgående återverkningarna av detta slag och vårt återtåg.
Militärt sett låg för oss den största och mest ödesdigra betydelsen däruti, att vi måst lämna ifrån oss initiativet till motståndaren och för närvarande icke ägde kraft att åter rycka det till oss. Vi hade varit tvungna att sätta in i strid starka delar av de krafter, vilka vi ställt i beredskap för offensiven i Flandern. Därmed bortföll för oss möjligheten att kunna genomföra det länge planerade avgörande slaget mot den engelska hären. Den fientliga ledningen befriades härigenom från det tryck, som denna hotande offensiv utövat på dess åtgärder. Även Englands stridskrafter hade lösts ur den förtrollning, varuti vi i månader hållit dem. Det var att vänta, att en energisk fientlig ledning skulle utnyttja denna omkastning i läget, som icke kunde undgå densamma, därest den på något sätt kunde göra krafter disponibla härför. Gynnsamma utsikter måste erbjuda sig, alldenstund våra försvarsfronter mången gång icke kunde besättas starkt eller med fullt stridsdugliga trupper. Dessförutom hade dessa fronter sedan våren väsentligt tilltagit i utsträckning och blivit strategiskt känsligare.
Man kunde dock antaga, att även fienden lidit svårt genom de sista striderna. Från den 15. juli till och med den 4. augusti hade 74 fientliga fördelningar, därav 60 franska, varit i elden, fastän de engelska stridskrafterna dock sedan månader tillbaka i huvudsak skonats. Den ihållande tillströmningen av amerikansk hjälp måste i detta läge vara synnerligen värdefull för fienden. Även om denna hjälp i militärt avseende icke stod fullt på höjden av nutidens fordringar, så verkade nu, mera än någonsin, den enbart
