Sida:Ur mitt liv.djvu/368

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
366

av segerrik kraftkänsla saknas, måste mänskliga svagheter starkare än eljest göra sig gällande.

Till sammanhängande linjer saknades krafter. I grupper och småavdelningar gjorde man motstånd. Ett sådant är framgångsrikt, endast emedan fienden även är synbart utmattad. Där hans tankbataljoner icke bana väg, där hans artilleri icke har dödat allt tyskt stridsliv, går han numera endast sällan till stora stridshandlingar. Han stormar icke löst på vårt motstånd, han smyger sig så småningom in i våra på luckor rika, söndersplittrade stridslinjer. På detta faktum byggde jag alltjämt mitt hopp, hoppet att kunna hålla ut, tills fienden förlamats.

Vi hava icke såsom fienden någon mera kraft att insätta. I stället för ett utvilat Amerika hava vi endast utmattade bundsförvanter och även dessa stå vid sammanbrottets rand.

Huru länge skall vår front kunna bära denna oerhörda belastning? Jag står inför frågan, inför den svåraste av alla frågor: när måste vi komma till ett slut? Vänder man sig i dylika fall till mänsklighetens stora läromästare historien, så uppmanar den icke till försiktighet utan till djärvhet. Riktar jag mina blickar på vår störste konungs gestalt, så erhåller jag såsom svar: »Håll ut!»

Visserligen äro tiderna annorlunda än de voro för omkring 160 år sedan. Det är icke en värvad här, utan hela folket som för kriget, som har ryckts in i detsamma, blöder och lider. Men mänskligheten har i grund och botten förblivit densamma med sina starka och svaga sidor. Och ve den, som för tidigt blir svag. Allt förmår jag taga på mitt ansvar men aldrig detta!

Samtidigt med striden på slagfältet rasar sålunda en annan kamp. Dess skådeplats ligger i vårt inre. Även i denna strid stå vi ensamma. Ingen annan råder oss än vår egen övertygelse och samvetet. Intet annat stöder oss än hoppet och tron. Hos mig förbliva de ännu tillräckligt starka för att även stödja andra.