ära, giver mig religionen kraft att göra allt, som rätten och plikten fordrar.
Aldrig kan människan med visshet förutse utgången av ett börjat företag, men den, som enligt sin högre övertygelse endast lever för sina plikter, bär en sköld med sig, som i varje livets skifte, komma vad som komma vill, skänker honom lugn och till och med ofta även leder till en lycklig utgång.
Detta är icke ett upphetsat svärmeris språk utan uttryck för en religiös känsla, för vilken jag har att tacka mina lärare, vilka redan tidigt lärde mig älska konung och fosterland såsom det heligaste på jorden.»
För närvarande har en stormflod av vilda politiska lidelser och klingande fraser begravt under sig hela vår tidigare statliga uppfattning och skenbart tillintetgjort alla heliga traditioner. Men denna flod skall åter flyta bort. Då skall ur folklivets evigt upprörda hav åter den fasta klippa dyka upp, vid vilken en gång våra fäders hopp klängde sig fast och på vilken för snart ett halvt århundrade sedan genom vår kraft vårt fosterlands framtid tillitsfullt grundades: det tyska kejsardömet! Har så först den nationella tanken, det nationella medvetandet åter uppstått, skola ur detta stora krig, på vilket intet folk med mera berättigad stolthet och renare samvete kan blicka tillbaka än vårt, så länge det var troget, och ur de nuvarande dagarnas bittra allvar även för oss sedligt värdefulla frukter mogna. Allt blodet från dem, som stupat i tron på Tysklands storhet, skall då icke hava flutit förgäves.
I förlitande härpå nedlägger jag pennan och bygger fast på dig — du tyska ungdom!
