I april 1878 följde min transport till generalstaben i samband med befordran till kapten. Några veckor senare placerades jag vid II. armékårkvarteret i Stettin. Härmed tog min militära stabsbana sin början, under vilken jag intill min utnämning till fördelningschef endast tvenne gånger återvände till trupptjänsten.
Generalstaben var väl en av de märkligaste fogarna inom hela den tyska härens byggnad. Vid sidan av den stränga hierarkiska kommandomyndigheten bildade den ett särskilt element, som stödde sig på chefens för armén generalstab, fältmarskalken greve von Moltkes höga andliga anseende. Genom generalstabsofficerarnas fredsutbildning hade man fått en borgen för att vid krigstillfälle en enhetlig form behärskade alla chefsmyndigheter, att ett enande fluidum genomträngde alla ledares planer. Generalstabens inverkan på ledningen reglerades icke genom bindande bestämmelser, den berodde fastmera på en oändlig mångfald nyanser i de enskilda officerarnas militära och personliga kynne. Den första fordran på generalstabsofficern var, att han skulle låta den egna personen och den individuella verksamheten träda tillbaka från offentligheten. Han måste verka osedd, alltså mera finnas än synas.
Jag tror, att den tyska generalstaben i sin helhet har förstått att fylla sin utomordentligt svåra uppgift. Dess prestationer voro ända in i det sista mästerliga, även om fel och misstag i enskilda fall förekommit. Jag vet intet mera hedrande vittnesbörd för densamma, än att fienden uti fredsvillkoren fordrat dess upplösning.
På många håll har man ansett generalstabstjänsten såsom något slags hemlighetsmakeri. Intet är mera oriktigt. Liksom all krigisk verksamhet beror även generalstabens uteslutande på det sunda förnuftets tillämpning på det ifrågavarande fallet. Vid sidan av högre tankeverksamhet erfordrades härvidlag ofta samvetsgrann handläggning av allt möjligt detaljarbete. Jag har lärt känna mången högt begåvad officer, som genom att svika i sistnämnda
