uppstått i detta huvud, vilken hög idealism hade icke här haft sin bostad, vilken själens ädelhet hade icke därifrån osjälviskt verkat för vårt fosterlands och dess härskares välgång. En till så väl sinne som karaktär så stor personlighet har enligt min övertygelse vårt folk sedan dess icke frambragt, ja, Moltke har måhända i dessa egenskapers förening varit av enastående storhet.
Redan tre år tidigare hade vår förste, så store kejsare lämnat oss. Jag var kommenderad till vakthållning i domkyrkan och fick där visa min över allting älskade kejserlige och kunglige herre den sista tjänsten. Mina tankar förde mig över Memel, Königgrätz och Sedan till Versailles. De funno sin avslutning i minnet av en söndag under det föregående året, då jag stod mitt ibland den jublande mängden under det historiska hörnfönstret i kejserliga palatset. Ryckt med av den allmänna hänförelsen lyfte jag min dåvarande femårige son i höjden och lät honom betrakta vår åldrige herre, under det jag yttrade: »Minns detta ögonblick i hela ditt liv, så kommer du också städse att handla rätt.» Nu hade hans stora härskar- och människoande gått till de kamrater, vilka han några år förut genom den döende fältmarskalken von Roon sänt sin hälsning.
På mitt skrivbord ligger ett grått marmorblock. Det härstammar från den gamla domkyrkan och den plats, där min kejsares kista stått. En dyrbarare gåva kunde aldrig hava skänkts mig. Vilka känslor anblicken av denna sten ännu i dag håller vid liv inom mig, behöver jag icke kläda i ord.
Wilhelms son, kejsar Fredrik, Tysklands stolthet och hopp, beskärdes icke någon lång regeringstid. En obotlig sjukdom ryckte bort honom några få månader efter faderns död. Vid nämnda tid befann sig Stora Generalstaben på en fältövning i Ostpreussen. Vi avlade därför i Gumbinnen eden till Hans majestät kejsaren och konungen Wilhelm II. Sålunda avgav jag trohetslöftet till min nuvarande krigsherre
