beundrad för sin kvickhet, fruktad för sin skarpa tunga, smidig, elegant, polerad och spirituel.
Jakob Worse är raka motsatsen. Det är en bottenhederlig, öppen, osammansatt natur (jag har ofvan skildrat hans lefnad), hängifven de idéer, som gå under namnet nya, och fyld af en energi, som låter honom taga i tu med ett ringa arbete blott för att gagna. När detta går honom ur händerna, gör han icke som Strindbergs Falk, hvilken i desperation slår sig på något onyttigt som numismatik. Han tager helt enkelt till det mäst närliggande, arbetet på moderns kontor, och det värkar på honom, ungefär som sysslandet med landtbruk värkade på Niels Lyhne. Men Worse har aldrig uppgifvit, hvad han hoppas på. Han arbetar blott med detta för att ej förspilla tiden och själf blifva slapp, under det han väntar.
Det är enligt min mening midt emellan dessa båda Kiellands egen karaktär bör sökas. Han har hela Delphins naturel, hans lifliga, lekande, bedårande kvickhet, och det är tvifvelsutan ett starkt inre arbete, som kräfts för att bevara den fasthet och den trots alt stolta framtidstro, som gifver Jakob Worse kraft att hålla ut med sin lifsgärning.
Men sådan Kielland visat sig vara, besitter han egenskaper från båda, och denna egendomliga dubbelhet är karaktärsmärket, som ger hans konst något så tilldragande.
Man skall bäst förstå, hvad jag menar, genom att tänka på hans novelletter. En konstnärsindividualitet utpräglar sig oftast lättare i de korta utkasten än i mera utförda arbeten. Tag t. ex. Siesta. Den
