hvardagslif och hvardagskänslor, när man läser Jacobsens skildring. Det är ej blott i högtidsdrägt hans figurer presentera sig för läsaren.
Men hur har han nu skildrat denna märkvärdiga kvinna? Vi gå till boken själf och följa i korthet hufvudskedena af Marie Grubbes lif.
Som fjortonårig flicka presenteras hon för läsaren i en af dessa mästerligt framkastade situationer, på hvilka Jacobsen är så rik, där man har en karaktär gifven redan i de yttre handlingar eller händelser, som få rum på ett par sidor. Hon går fram och åter i trädgården på Tjele, vankar omkring utan mål, till dess hon kommer in i ett litet lusthus, där det växer rosor utanför. Där satte hon sig, lutade sig tillbaka och lade armarne i kors. Så slöt hon ögonen och satt aldeles stilla; det kom fram ett par små rynkor i pannan, alt emellanåt rörde hon ögonbrynen och smålog. Och så skildrar Jacobsen hennes drömmår. En saga, som hon hört och nu fantiserar om, blandad med tankar på dagens mera triviala händelser. Det är en djärf, stolt fantasi och en för ett barn sällsamt utvecklad sinlighet. Men det är en flykt och en kraft i denna fantasins lätta lek, som är bedårande. Med ens springer hon upp, samlar ett helt fång af rosor, plockar upp dem en för en och lägger dem på bordets glatta, kalla stenyta. Hastigt strök hon undan ärmarna på sin klädning och lade de nakna armarna i rosornas milda, fuktiga kyla. Så sprang hon upp och strök med ett tag bort altsammans, som fans på bordet, och gick ut i trädgården, i det hon rättade på ärmarna.
